Sedan kommunreformen på 1970-talet har bara 93 svenska kommuner haft en man som ordförande i kommunstyrelsen. Längre än så har vi inte kommit. Tidningens Dagens samhälle (12/9) listar samtliga manskommuner. Två av dessa är Gnesta och Nyköping.
I flera fall går det säkert att hävda att problemet är tätt knutet till bristen på maktskiften; att ett och samma parti har styrt så länge att schablonbilden Starke man är mer än en känd tv-serie. Men både Nyköping och Gnesta har haft sina maktskiften. Styren har kommit och gått, männen har bestått.
Breddar vi bilden och talar om kommunstyrelser är vare sig Nyköping eller Gnesta så mansdominerat som när man enbart synar kommunens mäktigaste post. Kommunstyrelserna i Nyköping såväl som Gnesta består av sex män och sju kvinnor, på ordinarieplatser. Organisationen Allbright, som jobbar för att öka jämställdheten i näringslivet, anser att könsfördelningen i företagens ledningsgrupper är lika viktig som i styrelserna.
På absoluta toppen är det trängre och där får det tydligen oftast bara plats en man. Medvetenheten om att jämställdheten har en bit kvar att vandra även i vårt land, vare sig vi pratar om arbetsmarknad som den politiska arenan, finns där. Det svåra är själva genomförandet, när lika möjligheter verkligen ska vara det. Det är där alla små om och men kommer in i bilden.
För snart två år sedan uppmärksammade Folkpartiets Carolina Björkman att jämställdhetsambitionerna hos de kommunala bolagsstyrelserna i Nyköping hade fastnat i farstun. Där gick det sex män på två kvinnor. Hon tog upp detta i fullmäktige och hennes motion bejakades av alla. Frågan skulle utredas. Det var ju lite lurigt eftersom det var många partier inblandade. Apropå om och men.
I onsdags kväll deltog jag i en paneldiskussion om jämställdhet i arbetslivet anordnat av Företagsam Nora, nätverket för företagande och företagsamma kvinnor i Nyköping och Oxelösund. Det blev en intressant kväll om manligt och kvinnligt, om schabloner och individualism, om attityder och värderingar. De allra flesta företag och organisationer har planer och mål för att bli jämställda. De flesta kan ärligt säga att de jobbar aktivt med frågorna, men få eller inga har nått ända fram.
Den avslutande frågan för kvällen var om vi i Sverige kan lyckas med att bli ett jämställt samhälle till 2050. Majoriteten av deltagarna ansåg att det var möjligt – en hoppfull signal, onekligen. Men där lyftes också fram att den svenska synen på jämställdhet många gånger lär stöta på patrull i ett allt mer integrerat Europa, där betydligt mer ojämställda arbetsmarknader och näringslivskulturer råder.
Jag ska erkänna att jag tillhörde de något mer pessimistiska. Min tes är att vi sannolikt kommer att klarat av flera av de jämställdhetsutmaningar som vi i dag fokuserar på till 2050, men att det i stället lär uppstå andra områden där det ojämställda får fäste. De rosa och blå sidorna i leksakskatalogerna är inte enbart gulliga färger.
Olof Jonmyren