Supertätt med swingglädje

Det blev med andra ord en mycket underhållande konsert med Stockholm Swing All Stars, som var precis så bra som förhandsreklamen hade utlovat.
För det första lät det naturligt akustiskt om bandet, som körde med bara diskret mikrofonstöd. Alltså kunde blåsarna använda hela dynamiken från svagt till fullt ös, och ljudet höll ändå ihop utan sprickor och var jätteskönt.
Likaså lät det verkligen rent och krispigt om trummor och cymbaler.
Sedan var det ju svårt att motstå en lång rad av klassiska swinglåtar, bland andra Ellingtonbandets ”Moten Swing” och ”It Don’t Mean A Thing”, i synnerhet som de spelades så supertätt och svängigt som i går. Och arrangemangen för bara fyra blås och fyra komp hade ändå lyckats bevara mycket av storbandsklangen och växlingen mellan sektionerna.
Ändå var musiken inte bara ett klingande museum, utan det hördes en modern touch och mycket humor och glädje i låtarna. Så bra kan det bli med två egna arrangörer i bandet: Klas Lindquist och Fredrik Lindborg.
Tyvärr var det glest i salen, inte ens hundra personer. Men musikerna visade även här sin rutin, trots att de flesta i och för sig är ganska unga, och spelade med full glöd utan att fega. Och allt hade de i huvudet, så det fanns inga hinder för ett svindlande säkert samspel.
Mycket var uptempo denna gång, som bäst med ”Lester Leaps In”, som bara matade på obönhörligt svängigt från det fantastiska kompet och med full auktoritet från Fredrik Lindborgs sonora tenorsax.
Bland balladerna blev ”Do Nothing Till You Hear From Me” en pärla med Karl Olandersson som skön trumpetsolist. Och Klas Lindquists altsaxofon var lysande i ”Willow Weep for Me”.
Det behöver väl inte påpekas att solona på trombon, gitarr och piano inte kom långt efter denna toppenkväll.