Surt sa ministern om strömmingen

Det är en överdrift i de feta rubrikernas skola. Ingen förgiftar någon. Däremot låter regeringen konsumenterna fortsätta att själva ta ansvar för hur mycket fet fisk de konsumerar och därigenom också för de föroreningar som följer med. Ungefär som med alkohol.
Ingen är tvingad att äta surströmming. Ingen är tvingad att äta fet Östersjöfisk. Vägvalet som regeringen gör är ändå kontroversiellt. Den kör nämligen över sin myndighet, Livsmedelsverket, som inte ville permanenta det undantag som Sverige och Finland har för dioxinhalterna i Östersjöfisken. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) tar fiskerinäringens sida. Som plåster på såren utlovas myndigheterna mer pengar för att informera om riskerna.
De flesta av oss kan leva gott utan det här undantaget. Även om Naturskyddsföreningens argumentation lätt kan läsas som en del i ett korståg mot kommersiellt fiske i allmänhet, vilket är en helt annan diskussion. I huvudsak berör problematiken den fisk som fångas kommersiellt i Bottenhavet och Bottenviken. Fångsterna blir, bland annat, till surströmming.
Fisk innehåller många nyttigheter, men också rester av industrisamhällets baksidor. Dioxin, kvicksilver och PCB är miljöföroreningar. Människans immunförsvar, fortplantningsförmåga, nervsystem och hormonsystem kan skadas. Barn, kvinnor i barnafödande ålder, gravida och ammande rekommenderas att inte äta fisk som kan innehålla höga halter dioxin och PCB mer än ett par, tre gånger per år.
90 procent av all strömming och sill som fiskas för konsumtion klarar annars EU:s gränsvärden, enligt Livsmedelsverket. Det svenska undantaget bygger på att svenskarna inte är storkonsumenter av kommersiellt fångad fet fisk från Östersjön eller andra förorenade vatten. Fångsten får bara säljas nationellt och inte exporteras. Undantagsreglerna bygger på att de särskilt utsatta grupperna är välinformerade om riskerna.
När Eskil Erlandsson, som själv inte gillar surströmming, nu tar Norrlandsfisket i försvar, bygger det på att försäljningen och konsumtionen inte ökar dramatiskt. Annars faller argumenten för undantaget. Det är mer regionalpolitik än folkhälsopolitik. Det är mer en politik för bevarande av en fiske- och matkultur, än en utveckling.