Svalbardisbjörnsvarning
Under det gyllene 80-talet, när inga moln syntes på Saabs himmel och innan den stora stygga GM-vargen stod i förstugan, hade jag bl a ansvaret att organisera resor för Saabs importörer och deras säljare i Sverige.
Efter en rekresa i maj tog vi emot gruppen i slutet av juni på Landvetters flygplats för den obligatoriska men alltid intressanta fabriksvisningen
i Trollhättan.
Efter Trollhättebesöket flög gruppen via Oslo till Tromsö
i Nordnorge för att med ett chartrat plan flyga ut till Svalbard, ett par timmars flygning rakt norrut över Ishavet och bara 100 mil från Nordpolen.
Då, 1989, fanns det knappt några övernattningsmöjligheter, i dag finns det flera hotell och Svalbard har blivit ett exotiskt turistmål med huvudorten Longyearbyen som centrum.
Ibland kallas Svalbard för Spetsbergen, vilket är fel. Spetsbergen är den största ön i ögruppen Svalbard.
Där ligger den norska huvudorten Longyearbyen med 1 800 innevånare och den ryska orten Barentsburg med 800 innevånare. Enligt ett traktat från 1920 har Norge sedan 1925 överhöghet över ögruppen, men andra länder tilläts etablera sig där, något som ryssarna snabbt nappade på och startade en kolgruva
i Barentsburg.
Något om ortsnamnen: Longyearbyen kommer från en amerikansk gruventreprenör, John M Longyear. Barentsburg kommer från en holländsk upptäcktsresande, Willem Barents.
60 procent av ögruppen är täckt av is och det finns inga vägar mellan bosättningarna, bara i och alldeles omkring
orterna. Eftersom det är ständig tjäle, går det inte att gräva
i marken, så alla vatten- och avloppsledningar ligger ovan jord.
Snöskoter gäller. Och ständig isbjörnsvarning. Omkring skolan och dagiset i Longyearbyen har man höga kraftiga stängsel som isbjörnsskydd och man får inte lämna tätbebyggelsen utan att någon i sällskapet är beväpnad.
Det är sällan isbjörnarna kommer in till de bebyggda trakterna men det händer; för bara några år sedan dödades en turist av en aggressiv isbjörn.
Nåväl, åter till italienarna. När vi efter ett par timmars flygning närmade oss Spetsbergen, d v s den största ön, ville piloten visa oss Barentsburg och gjorde en fullständigt regelvidrig dykning och lade planet på sidan, medan vi lågsniffade över bebyggelsen. Spännande!
När vi sedan landade på Longyearbyens lilla flygplats, togs vi emot av sysselmannen för Svalbard, en vansinnigt stilig blond norrman med mycket guld på axlarna.
Av de många och högljudda suckarna från medföljande italienskor föll hans utseende dem uppenbarligen i smaken.
Programmet i Longyearbyen blev ganska kort. Eftersom det inte fanns några övernattningsmöjligheter, så väntade planet några timmar och förde oss sedan till Bodö, där vi övernattade.
Snöbollskrig den första juli var naturligtvis synnerligen exotiskt för sydlänningarna likaså den ljusa polarnatten.
Isbjörnsvarningarna skärrade några, men allt som allt var det en synnerligen lyckad och uppskattad tur.
Jan Älfvåg
Så jobbar vi med nyheter