Svartbälte inget machotecken
Det tog tre år för honom att ta sitt svarta bälte av första dan (graderingsbeteckning). Men för Johan Svensson finns det bara en vettig försvarsteknik: Gympaskor och lägg benen på ryggen.
Jag kan fortfarande inte fatta det. Inte ens när jag ser mitt namn, säger han och fingrar på bältet.
Det är träning i föreningshallen. Ju-jutsu kai-klubben har samlats.
För några veckor sedan, strax efter sin 35-årsdag, gick han upp inför riksgraderingskommitténs tre medlemmar. Då hade han under sju års tid gått igenom hela färgskalan av bälten. Från vitt till gult, oranget, grönt, blått, brunt och till sist svart.
Det största klivet man tar i ju-jutsu är egentligen det mellan brunt och svart bälte.
När SN-sporten påpekar att det här med svartbälte är fyllt med mystik och ganska macho alla deckare med självrespekt måste ju ha ett svart bälte i någon kampsport håller han med.
Alla känner ju till det svarta bältet och när man började med ju-jutsu och såg de som hade det så tänkte man oj, oj, de är duktiga. Och visst, att ta ett svart bälte har varit ett av mina delmål.
Men det var en nervös Svensson som ställde sig framför riksgraderingskommittén.
Jag hade tränat mentalt, men det var fjärilar i magen ändå.
Under ett och ett halvt år, 75 veckor, hade Johan tränat med bara graderingen framför sig. Det innebar 77 mil på motionsslingor och 225 tränings-pass bestående av styrketräning, mental träning eller
i dojon tillsammans med kastdockan Anna Eriksson, svartbälte andra dan.
Titeln kastdocka är kanske inte så tjusig, men talande. Varje person som vill ha ny färg på bältet måste nämligen träna tillsammans med någon som kan agera våldsverkare under graderingen.
Jag var själv kastdocka åt en som skulle ta andra och en som skulle ta tredje dan och det är jättejobbigt. Man måste kunna bli kastad och så måste man vara noggrann. Man vill ju inte förstöra för dem som försöker ta nytt bälte.
Väl på plats på Bosön, med eventuell fjäril i magen, fick
Johan gå igenom en två timmars pina. Totalt var han på mattan i en timme, resten av tiden bestod av nervös väntan.
Vi var tre personer samtidigt på mattan och vi fick gå igenom ett antal punkter som domarna gradera från 15, där tre är godkänt. Men precis som när man tar körkort kan man komma tillbaka och göra om en punkt om man misslyckas, berättar han. Helheten är dock det avgörande för om man skall bli godkänd eller ej.
De 66 teknikerna, som man lärt in genom alla bältbyten, ska sitta i ryggmärgen.
Det värsta man kan göra är att inte göra något, säger Johan. Man kan åtminstone flytta foten något.
Blixtsnabbt försvar är vad som gäller i alla lägen.
Och för Johans del blev det ett godkänt resultat på alla punkter.
Till lycka för hans två barn som nu kan skryta om pappan med svartbälte.
Det var egentligen enda gången jag blev lite okoncentrerad. Jag stängde ute alla ljud ganska bra, men tappade fokus när barnen skrek ja pappa du vann, när jag kastade Anna
i mattan. Johan började med ju-jutsu sent i livet.
Jag spelade fotboll tills jag var 26, bröt benet, kom tillbaka efter ett halvt år och skruvade då knät på andra benet, berättar Johan.
I Stockholm och för Solnas tränare Anders Bengtsson, blev han inspirerad att satsa på ju-just.
Jag hade gjort en termin när jag var 15 år, men slutade eftersom det var så långt att åka till klubben där jag tränade.
Övergången från fotboll till kampsporten blev inte lätt.
Det var slitsamt. Koordinationen var bristfällig. Det tog ett tag att lära sig hur man ska flytta benen i förhållande till armarna.
Men sju år senare står han där med sitt svarta bälte.
Och jag har nog aldrig varit i så bra fysisk form som jag var då den 10 juni, säger han.
Så jobbar vi med nyheter