Svartvitt efterspel
I kölvattnet på den omfattande rapporteringen om svarta tjänster, svartjobbande och politikermoral, kommer också den mer djupgående debatten fram. Det är väldigt många medborgare som skulle svara ja på frågan om de betalat svart alternativt jobbat svart i någon form.
Varför blir det så? Högt skattetryck och därmed förhållandevis höga kostnader för mindre tjänster, kombinerat med redovisning av kontrolluppgifter och så vidare till skattemyndigheterna. Det gör att den som exempelvis vill ge grannens tonårsbarn en chans till en enklare sommarinkomst raskt riskerar att bli lagbrytare. Näringsminister Maud Olofsson (c) påpekar i Ekots lördagsintervju att skattemoral kräver att det skattepliktiga (och tillhörande redovisning) känns rätt och rimligt.
Genom att lyfta den skattefria nivån på enklare tjänster till mer än dagens tusenlapp så blir det färre som måste svara ja på frågan om de någonsin anlitat någon eller köpt något svart. Men det skulle fortfarande vara ett skattebrott att regelbundet betala för svartstädning eller omfattande barnpassning, för att ta aktuella exempel.
Maud Olofsson drar illustrativt parallellen till förbudet att gå mot röd gubbe, en lag som för fotgängare i många vardagssituationer ofta framstod som absurd och därför förändrades också regelverket. Lagstiftarens uppdrag alltså politikernas är att se till att gränsdragningen mellan svart och vitt är fri från absurditeter. Det är därför ingalunda en slump att såväl näringsministern (i radio) som moderaternas partisekreterare Per Schlingmann (i DN) samma lördag lyfter ett förslag om att höja kostnadsnivån för skattebefriade småtjänster. Vi kan räkna med att det snart blir så.
Så jobbar vi med nyheter