Det är många bud om vad som är en rimlig försvarsförmåga: en vecka, två veckor av aktiva stridshandlingar – utan hjälp utifrån? Centerns Staffan Danielsson ställer det rimligaste kravet, att Sverige först ska sätta ned foten för vad man menar med hjälp utifrån (SvD.se 8/1). Vilka vänner ska Sverige kunna lita på? Med ett tydligt besked på den punkten blir det lättare att bestämma sig för hur omfattande det militära försvaret ska vara.
ÖB och försvarsminister Karin Enström (M) tycker att försvaret ska kunna klara sig en vecka i strid utan hjälp från andra stater. Folkpartiet Allan Widman vill framstå som mer försvarsvänlig och säger att det borde vara längre än så. Det är lätt att säga, svårare att åstadkomma. Tiderna när försvarsbudgeten var den svångrem som regeringar drog åt när statens finanser blev knappa, är förbi. Ska det läggas miljarder på militärt försvar vill det till att det klarar de förväntningar som ställs.
Elefanten i rummet, som ingen nämner men som påverkar hela debatten, är frågan om vilka vänner som Sverige har rent militärt – och vilka av dessa som ska komma till vår hjälp. På papperet är Sverige alliansfritt – men inte neutralt – men vid sidan av Finland är det nutida svenska försvaret baserat på en vänskap med EU och Nato. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna ser ut att vilja diskutera frågan närmare och omfamnar luddigheten. Därför är det bra att Staffan Danielsson lyfter kravet på att reda ut vilka vänner som Sverige har och vill ha rent militärt.
Vårt gemensamma åtagande inom EU att bistå ett attackerat medlemsland är inte så kontroversiellt. Den inflammerade punkten är förstås försvarsalliansen Nato. Närheten till Nato påverkar vårt förhållande till Ryssland och även andra stater som vi inte har omfattande vänskapsband med.
Ett kostnadseffektivt starkt modernt försvar, vid sidan av nationalistiska drömmar, bygger på en viss mängd egna resurser samt väl samordnade insatser med andra – vänner och allierade. Om den svenska militära kapaciteten kan stärkas med mer samträning med exempelvis Natostyrkor, då måste politiken först bestämma sig för att det ska kunna ske öppet och utan hysch-hysch.
Det behöver inte innebära att Sverige blir medlem av Nato. Likväl borde medborgarna få veta vilka vänner som Sverige räknar med om utvecklingen i närområdet – mot förmodan – skulle ta en blodig och brutal vändning.