Och kanske är det så. Att Sverige inte länge håller ihop. Att klyftan mellan norr och söder, land och stad, arbetarklass och medelklass, har vuxit till en ocean. Valresultatet pekar i den riktningen. Sverige har inte något parti, någon ideologi som håller samman riket.
När Ohlininstitutet i onsdags höll seminarium om Sveriges politiska karta började Demoskops opinionsanalytiker Per Nilsson sin presentation med att visa bilden av ett splittrat land. Kartan såg ut som vi har vant oss: mer röd än blå. Blodfärgad i Norrland. Midnattsblå i Stockholm och bitar av Skåne. Olika nyanser mittemellan.
Nilsson lyckades i sitt uppsåt att lura åhörarna. Han visade inget annat än en illustration över Sveriges champangekonsumtion: ju rödare områden, desto fler drack hellre öl. Och likheterna med hur vi röstar fanns även i kulturkonsumtionen: ju blåare områden, desto fler valde Kobra framför caféprogrammen.
Någonstans mellan baren och TV-soffan gnuggas alltså våra olika värderingar mot varandra. Livsstilsskillnaden mellan Sveriges ”red states” och ”blue states” är lika stor som diskrepansen i politisk tillhörighet. Klyftan märks inte minst i klassidentifikationen. Hälften av befolkningen i norra Sverige identifierar sig rätt och slätt som arbetarklass. Motsvarande siffra i Stockholm är två av tio. Medan tillväxtregionerna har tagit steget in i tjänsteekonomin – ekonomiskt, men även psykologiskt – fortsätter skogslänens invånare att knyta an till industrisamhället. Det är avståndet mellan upplevt etablissemang, och faktisk eftersatthet, som missnöjespartier i alla kulörer så effektivt använder sig av.
För den demografiska utvecklingen har utan tvekan fått politiska konsekvenser. Bara det senaste kvartalet beräknas 3 000 landsbygdsbor ha lämnat sina hembygder för att söka lyckan i Stockholm.
Storstäderna är till bredden fyllda med högutbildad arbetskraft: tärande under sin uppväxt, i dag närande. Hur många ören av deras kommunala skattesats går till skolan i vilken livsresan började? Tvärtom bryts lojaliteten med ett lämnat -fors, -hammar eller -sund ner med tiden. Det enda som grönskar på alldeles för många platser runt om i Sverige är skattetrycket, vårdbehovet och ogräset i rabatterna.
Politiskt har storstadselitistiska Miljöpartiet gått längst i sin landsbygdsfientliga retorik. MP gick till val på att ”modernisera Sverige”. Men samtliga budskap som Miljöpartiet för samman med sin gröna moderniseringstanke har urban spets: kollektivtrafiken, mångkulturen, regnbågsfamiljerna. Oavsett vilken fråga hon diskuterar, korkar Maria Wetterstrand upp champangepolitiken.
Därmed inte sagt att Alliansen saknar skuld. Inga andra regeringar har haft så många, så utpräglade storstadspolitiker. Det bor mångdubbelt fler ministrar på lagom promenadavstånd från Norr Mälarstrand än i Norrland. Bara Maud Olofsson är bosatt norr om Stockholm.
Anders Borgs väldokumenterade intresse för djur, natur och långa skogspromenader i all ära. Nya Moderaterna är duktiga på att fördela – men saknar viljan att påpeka var i landet väsentliga delar av välståndet produceras. Marxism är inget för Borg.
Det borgerliga parti – som i valrörelsen gjorde ett liberalt försök att förena stad och land, vilket lär bli svårare och svårare – blev ironiskt nog straffat på landsbygden.
I skogslänen går Moderaterna framåt, på Centerpartiets bekostnad. Konsekvensen blir att M växer i landsdelar utan fungerade lokalorganisationer. Samtidigt är Centern plötsligt större på öfvre Östermalm än i Östersund. Ingen ände av den tråden lär gynna landsbygden.
Så nog är de regionala skillnaderna större än någonsin. Och ska inte Sverige glida isär ännu mer, krävs en ömsesidig acceptans av minsta gemensamma nämnare.
Alliansen har sitt alternativ i arbetslinjen. Vad har Socialdemokraterna? De saknar i alla fall tillväxten och medelklassen.