Sveriges hammondkung fick ta plats

Sedan dess har instrumentet haft en stor roll för hur jazz, soul och blues har kommit att låta. Numera finns orgeln i så gott som alla genrer. Den ligger där en bit bak i ljudbilden och ger det där puttrande, kluckande ljudet som ibland är odefinierbart. Men ack så viktigt.
Att spela och att kunna hantera en hammondorgel är dock inte samma sak. Det är inställningar, volympedal och Lesliekabinett som ska harmoniera, och det finns många exempel på klåpare som tror att det är klart bara man slagit på strömmen.
Pierre Swärd hör inte till dem. Han har lärt sig hantverket och hur man ska få ut det mesta av sin Hammond B3. Han vet att man inte kan ta genvägar genom att köra på full snurr redan från början. Det handlar om uppbyggnad.
På Bomans i torsdags var den lille dalmasen kvällens dominant. Receptet är enkelt. Swärd kväser fram några textrader, kluckar med munnen och visar takten och så faller bandet in. Riffet är extremt viktigt, för till det ska man komma tillbaka gång på gång. Melodierna tillåts bli väldigt långa och ibland liknar de mer konstverk än regelrätta låtar. Det viktiga är att det svänger och groovar. Och det gör det förstås, för det är inte för inte som Swärd är Sveriges kung på Hammond.
Men för att det ska svänga rejält så krävs också ett kompband som förstår sin plats. Den kompetenta husbandstrio han backas upp av går inte av för hackor, idel ädel musikadel. Men det kan också vara faran med att ha för bra uppbackning. Att man kan för mycket och vill visa det. Stundtals blir det överspel istället för att tryggt vila i det enkla och svängiga.
Swärd sjunger också. Hyfsat och funktionellt om man ska vara snäll.
Då blir det mer skönsång när Maria Friberg äntrar scenen. Fin röst har hon. Lite som en skolad Duffy. Hon blandar och ger ganska friskt under den scentid hon får. Lite swing, lite jazz och lite soul. Hon blir hur som helst en skön motpol till de långa instrumentalerna.
Och hennes version av Buddy Guys ”Someone else is steppin’ in” är en av kvällens höjdpunkter.
Det som var mindre bra var att programmet kändes alldeles för spretigt. Man visste aldrig vilken konsert man var på. Men det kanske var ett sätt att lära Bomans publik att det finns mycket bra rootsmusik. Och då var syftet gott.