Svordomar är helvetes jävlars intressanta

Dessa svordomar kan bland annat vara utrop (djävlar!), förbannelser (fan ta dig), förnekanden (i helvete heller!) och förstärkningar (varenda jävla gång).
De finns på hieroglyftavlor och runstenar, de har alltid varit levande beståndsdelar i språket, men av de lärde oftast behandlats styvmoderligt, eller inte alls.

Hur vi svär är kulturellt betingat, med olika tonvikt på ämnen som religion, avföring, könsorgan, samlag, sodomi och mödrar. Även djur och döden förekommer. I avkristnade Norden tar vi mest till Gud och Djävulen. Längre söderut dominerar fantasifulla konstellationer av nära släktingar, deras kroppsdelar och exempelvis åsnor.
Enligt Ljung har engelskan och ryskan störst variationsrikedom och spanskan bäst kombinationsmöjligheter som i Jag skiter på Jesu apostlars tjugofyra testiklar.
Alla svordomar är sannerligen inte omistliga, särskilt inte i tryckt form, men i lagom dos och rätt använda kan de berika språket.
Detsamma gäller de glosor som S. Olof Gunnarsson har samlat i Lärda ord för alla; en uppslagsbok med både humanistiska och naturvetenskapliga termer som likt nomotetisk, randvillkor, teodolit och zeugma kan vara svårbegripliga. Boken förklarar en hel del latinska citat och ger historiska sammanhang.

Det gör även reklamskribenterna Daniel Ernerot och Emil Holmström som 2003 började skicka dagliga mejl med intressanta ord till en växande skara abonnenter.
I deras Om ett ord får man veta att lattjolajban skapats av romaniuttryck för god och göra narr, att luder ursprungligen var djurkadaver som placerats ut för att locka hungriga rovdjur och att solochvårare fått namn efter Vincent Carlsson som 1916 lurade kvinnor med kontaktannonser signerade Sol och vår.
Ännu ambitiösare grävningar presenteras i Göran Willis och Staffan Bengtssons K-märkta ord. De bägge K-spanarna har i sin åttonde bok kastat sig över tidstypiska ord och fenomen och satt in dem i ett populärhistoriskt sammanhang.
Bingo var exempelvis först smeknamn på en populär blandning av brandy (konjak) och ölsorten stingo som dracks i engelska spelhallar.
Många ord kan härledas till exakta år, som papperspelle (1944), bystdrottning (1955), frysdisk (1956), testbild (1958), rökruta (1962), hurtbulle (1967), tågluff (1972) och friggebod (1979).

I bland beror orden på missförstånd, som när en importör på 50-talet läste fel på en förpackning. Han tolkade pantyhose (strumpbyxa) som partyhose och översatte det till kalasbyxor.
Sådana ord är kul, och även den märkliga historien bakom ordet kul berättas i boken. En klädfabrikör i Stockholm
farfar till tv-mannen Robert Aschberg sålde kulörta skjortor, vilket på skylten förkortades till KUL. SKJORTOR.
Förbipasserande tyckte att affärsföreståndaren var en festlig typ och började använde ordet kul om olika företeelser, och hundra år senare ingår det med självklarhet i vårt gemensamma ordförråd.
Nog är det kul med språk.