”Synd då att det faktiskt inte svänger så värst”

På söndagen var det fullsatt av jazzdiggare som suktade efter en skön eftermiddagsstund med evergreens.
Och det var precis vad de fick också. The royal blue melodians stod för underhållningen.
The royal blue melodians är ett tiomannaband som funnits i över 20 år, så de kan sin sak. Skönt gubbsväng med en repertoar från 30-talet när Berlin och Gershwin hade sina glansdagar.
Synd då att det faktiskt inte svänger så värst. Det vill sig inte riktigt. De sex blåsarna får kämpa och slita, men får inte direkt någon hjälp av rytmsektionen. Det segar helt enkelt. Man kan förvänta sig mer av ett band med så fint rykte och så många års rutin.
Då är det betydligt roligare att nämna sångsolisterna. Eddie Jansson är en glad skit. Med energi och dans gör han allt för att få i gång svänget. Han är en helt okej sångare som faktiskt är värd ett bättre öde. Rolig att se på är han i alla fall.
Det är också Carin Lundin. Hon har kanske inte Janssons scenutspel, men klarar sig ändå rätt bra. När hon framför en skör avskalad version av My funny Valentine kommer hon verkligen till sin rätt. Hon vågar vila i harmonierna och jäktar inte på orden.
Som sig bör så bjuder konserten på en hel del solon. De är korta och effektfulla. Ibland saknar man att solisterna inte tar ut svängarna lite mer, men vid några tillfällen hettar det till riktigt. Som när tenorsaxofonisten Henrik Westerberg går loss i But not for me. Han lyckas verkligen att förmedla något när han släpper ramarna.
The royal blue melodians skulle vinna en hel del på att mer kul.
Visst ska man ha respekt inför de stora kompositörerna, men man får aldrig glömma att musik handlar om kommunikation. En fullsatt kyrka som vill bli road är ju öppet mål. Men det ville sig som sagt var inte riktigt.