Däremot är det en felaktig beskrivning att påstå att Moderaternas ministrar stjäl strålkastarljus från de övriga Allianspartiernas regeringsföreträdare.
Problemet är att C-, KD- och i viss mån FP-företrädarna inte tar för sig tillräckligt mycket eller på rätt sätt. Den senaste mätningen (SN 19/1), refererad av TT, placerar några av Kristdemokraternas och Centerpartiets ministrar längst bak i ledet.
Visst är det så att det stora partiet som sitter på de tunga positionerna har ett försteg. Statsminister, finansminister och utrikesminister får mycket strålkastarljus gratis. IT-ministern, folkhälsoministern och biståndsministern får slita hund för att deras nischområden ska få uppmärksamhet.
Det blir å andra sidan rätt märkligt om Folkpartiet bara ska synas i skolfrågor, att Centerpartiet bara ska synas i näringspolitiken och Krisdemokraterna i vårdfrågor. Det handlar om såväl hjärtefrågor som profilfrågor, men ger ingalunda någon helhet i partiets budskap. Detta är också en del av synlighetsproblematiken.
Men trots allt går det inte att komma ifrån att det är respektive ministers uppgift att maximera värdet av sina insatser. Att inte synas är att misslyckas. Den enda lista man då toppar blir den över vilka ministrar som allmänheten inte känner igen.
Vi kan alltså kallt räkna med att tre mindre Allianspartierna känner sig manade att utmana mer vid fler tillfällen än tidigare. Syns inte, finns inte. I slutänden blir det en knivig balansgång mellan att ifrågasätta och ingå i en gemenskap.
Den som syns mycket i vissa lägen behöver inte alltid vinna på det. Ta Vänsterpartiet och Lars Ohly som exempel. Han syntes mycket i valrörelsen, särskilt när han ställde sig kritisk till vissa rödgröna överenskommelser.
Det gynnade inte hans regeringsalternativ. Men kanske det räddade Lars Ohly från en större väljarförlust än vad det i slutänden blev.