Ta hem de svenska soldaterna i Afghanistan
Vi måste helt enkelt vänja oss vid att unga svenskar kommer hem stympade eller i likkistor, hette det. Visserligen är det tragiskt för de anhöriga, men i rådande världsläge finns ingen annan utväg.
Alliansfriheten och neutraliteten är ett passerat stadium och de som åberopar folkrättens och FN-stadgans förbud mot anfallskrig och ockupation anses såsom mindre vetande bakåtsträvare, som inte förstått den nya tidens krav. Vad då folkrätt och ockupation? Svenska soldater åker ju bara ut i världen för att värna freden och sprida trygghet och säkerhet till mindre lyckligt lottade folk. Vad skulle det vara för ont i det?
När nu ytterligare en ung svensk soldat dött till följd av sitt uppdrag i Afghanistan, borde vi se verkligheten sådan den är utan förskönande och lögnaktiga draperingar.
Och den omständighet som då är viktigast att betänka är att Isaf-styrkan står under Natobefäl. Den är alltså i praktiken ingen regelrätt FNoperation. Den fungerar som Natotrupp och uppfattas som en del av den amerikanska ockupationsmakten. De afghaner som bekämpar ockupationen ser och gör ingen större skillnad mellan amerikanska och svenska soldater.
De resolutioner som FN antog hösten 2001 innehöll heller inte något specifikt godkännande av det amerikanska angreppet på Afghanistan. Där påpekades bara i största allmänhet att varje angripen nation har rätt till självförsvar. (Angreppet på World Trade Center.)
Att i dag, flera år senare, åberopa denna folkrättsliga grundprincip för att rättfärdiga och legitimera USA:s aggression mot Afghanistan är fullständigt absurt, eftersom sådan självförsvarsrätt bara gäller en kort tid, som ett direkt svar på en konkret aggression.
Om man dessutom betänker att beslutet om att utöka den svenska Isaf-styrkan tillkommit, inte på initiativ av FN utan av USA och deras allierade Storbritannien, blir frågan än mer politiskt problematisk.
Sixten Thuresson
Så jobbar vi med nyheter