Att kastrering av smågrisar utgör ett undantag i djurskyddslagen, är allt annat än önskvärt. Det går alldeles utmärkt att vara köttkonsument och samtidigt ställa höga krav på att djuren inte ska fara illa i produktionen. Ingen ska betvivla att höga krav också kostar extra.
Det är visserligen så att konsumentbeteendet inte precis ger intryck av att man köper mest av den mat som underkastats den hårdare djurskyddslagstiftningen. Svårigheterna för svenska grisproducenter i konkurrens med omvärlden, talar ett annat språk.
Men principiellt finns här något att hålla fast vid. Landsbygdsministern gör det för lätt för sig genom att hänvisa till att efterfrågan på dyrare fläskkött grundat på svensk djurskyddslagstiftning måste tydligt öka först, innan han vill se över lagen. Det håller knappast i väljarnas ögon, oavsett om näringen är i svårigheter eller inte. Eskil Erlandssons nyanser försvinner i det övergripande försvarstalet.
De flesta aktörerna i den här debatten talar i eget intresse. Djurens rätt tror att grisarna får det bättre om köttproduktion i sin helhet avskaffas. Veterinärerna ser en ny intäktskälla i att få utföra mängder av griskastreringar. Producenterna vill å sin sida inte ha nya kostnader som gör det svårare än i dag att sälja sitt griskött.
Eskil Erlandsson borde stå på de krävande konsumenternas sida; de som vill ha bra kött producerat med höga krav. Skynda på användandet av alternativa kastreringsmetoder, se till att undantaget avskaffas på ett rimligt sätt.
Annars sänder regeringen signaler om att onödigt smärtsam kastrering kommer får fortgå i väntan på att konsumenterna köper mer svenskt kött. Och konsumenterna lär knappast flockas för att gynna smärtsam kastrering. Ett sådant cirkelresonemang måste brytas.
För Centerpartiet som av motståndarna gärna brukar kallas för Bondeförbundet, för att stämpla partiet som ett särintresses röst, vore det en värdefull markering.