Det må kännas auktoritativt att uppfostra föräldrar i att inte ta ut semester under skolterminerna, men problemet är att industrisamhället till stora delar är historia. Sju till fyra, måndag till fredag-jobb och industrisemester i juli är inte längre en allt överskuggande norm. Även föräldrar bör kunna åka på vintersemester. Att i stället neka elever att följa med på utlandsresan i februari riskerar att vara kontraproduktivt.
Resor, inte minst till andra länder, är en lärdom i sig, att se och uppleva något annorlunda är nyttigt. Ett ja från skolan till att åka på en nöjesresa behöver absolut inte betyda ledighet från studier. Precis som en lärare kan undervisa utan att stå bunden till en kateder, är lärande inte knutet till ett klassrum.
Det är rektorn som avgör. Ledigheter bör i så stor utsträckning som möjligt bedömas från fall till fall. Den som inte lever upp till kraven borde få svårare att få ledigt på nytt. Men om Skolinspektionens aviserade hårdare råd om ledigheter, med stöd av nya skollagen, blir till ett betongfast förbud mot att följa med föräldrar på en resa utanför loven, är föga vunnet (DN 13/1).
Det går då på tvärs med samhället i övrigt.
På många håll blir nämligen arbetslivet rörligare, tidigare kontorsbundet arbete kan utföras på distans eller på språng med hjälp av allehanda kommunikationsverktyg. Flexibilitet är en tillgång, rigida ramar en begränsning. Kreativitet är eftertraktat.
För skolans del är flexibiliteten förstås beroende av ansvarstagande elever och föräldrar, att skicka med eleverna uppgifter att lösa under frånvaron från klassrummet kräver att någon myndig tar ansvar för att studierna sköts.