Vissa filmskapare gör större avtryck än andra. George A. Romero, känd i entusiastiska kretsar som "Godfather of the Dead", var en sådan filmskapare. Under söndagen gick han bort, 77 år gammal, i sviterna av lungcancer. Tillsammans med skräckfilmsregissörer som Wes Craven, John Carpenter och Dario Argento har han betytt mer för genren än vad nutida kollegor bara kan drömma om.
När debutlångfilmen Night of the Living Dead satte skräck i biobesökarna 1968 var det startskottet för en subgenre som i dag är en industri med mångmiljardomsättning. Den moderna och populärkulturella zombien var född, långt innan spelutvecklaren Capcom sjösatt sin Resident Evil-svit eller tv-jätten HBO håvat in sin första miljon för långköraren The Walking Dead (som Romero för övrigt avskydde).
Själv tillhör jag den kategori som upptäckte Romero via Zack Snyder (när Snyder fortfarande var en bra regissör). Året var 2004 och sistnämnde var aktuell med filmen Dawn of the Dead – en remake på Romeros original från 1978. Jag fastnade per omgående. Förtexterna trädde fram i blodröda bokstäver samtidigt som en värld i förfall korsklipptes över Johnny Cashs apokalyptiska låt "The Man Comes Around". Det var omöjligt att inte bli biten av allt det där.
Steget till originalkällan blev extremt kort, och landade i oförglömliga milstolpar i mitt filmnörderi. Dawn of the Dead, originalet, och Day of the Dead från 1985 håller jag som några av de bästa zombiefilmer som gjorts – lågbudget, klädsamt skitiga och fullproppade med satir.
I likhet med exempelvis Wes Craven visste Romero hur effektiv skräckgenren var som samhällskritisk megafon, varpå hans zombiehorder bjudit på välriktade kängor (eller kanske snarare käftar) mot allt från rasism till konsumtionssamhället.
Du ska ha tack för allt George! En sak är tvärsäker – till skillnad från dina hjärndöda zombies förblir du odödlig med stor värdighet.