Bakom MP:s lyft i opinionen ligger en skicklig kommunikation. Ända sedan valet 2006 har Wetterstrand och Peter Eriksson haft en klar bild av vem partiet vänder sig till och varför.
Något hårddraget. Medan regeringen haft fullt upp med att utarbeta nya förbud har Miljöpartiet ansträngt sig för att vara en progressiv röst i alltifrån friskoledebatten till en friare och öppnare arbetskraftsinvandring. Den symboliska omsvängningen i synen på EU är långt ifrån en slump.
Alliansens stora misstag är att man alldeles för länge, och kanske fortfarande, sett MP som ett renodlat miljöparti och därmed missat partiets förmåga att tilltala väljare som till exempel värnar om en levande stadskärna.
Erikssons senaste utspel om att förhindra nybyggnation av köplador i städernas utkanter kommer självklart aldrig bli verklighet. Det är hur enkelt som helst att skratta åt förslaget och lyfta fram Miljöpartiets korståg mot köpladorna som lika delar tokigt som tillväxtfientligt (vilket det också är...).
Däremot behöver Allianspartierna nog vara medvetna om att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson vet exakt vad som krävs för att växa i stadskärnorna. Det finns en tilltagande oro i städer av till exempel Nyköpings storlek att handeln i stadskärnan håller på att urholkas av större butikskomplex. Konsumenterna vill helt enkelt ha kvar sina ekologiska kvartersbutiker och kaféer även om man storhandlar i mer själlösa jättehangarer.
Förmågan att förstå varför gummistövlar och gerillaplantering är trendigt i Stockholms innerstad har blivit MP:s biljett till den urbana medelklassen. Aldrig förr har så många flyttat till staden och samtidigt önskat så mycket småskalighet.
Maria Wetterstrand är inte Sveriges trovärdigaste, men hon är Sveriges trendkänsligaste politiker. Om hela landets tillväxt behöver varken hon eller hennes väljare bekymra sig. Det får andra partier göra.