Vissa vet någon som rent av har fobi mot yrkesgruppen. Fem procent av befolkningen sägs ha denna åkomma inför tandvården. Till den gruppen har jag aldrig hört. Tvärtom har alltid känt mig lugn och nästan lite arrogant inför tandläkarbesöken. Behandlingar har aldrig gjort speciellt ont. Dessutom är smärttröskeln hög.
Men allt detta var innan ett tandläkarbesök på en klinik i Stockholm för ett par år sedan. Som vanligt lutade jag mig självsäkert tillbaka, redo att få kindtanden lagad på ett nafs utan tillstymmelse till smärta. Snacket gick på engelska, inga problem. När det är så här billigt får man leva med det, tänkte jag. Jag hann höra något om "big problem back here" innan allt brakade loss.
"Uiiiiiii", ja ni känner till borrljudet. Men det jag innerligt hoppas är att så få som möjligt ska behöva uppleva känslan när borren arbetar sig rätt ner i den inflammerade nerven, pulpan, utan bedövning. Jag rycker till av den chockartade smärtan och utbrister ett högt "ahhhhhh, fan vad ont!" Mer bedövning, ner med borren – och precis samma groteska smärta i hela mitt väsen när tandläkaren drar ut borren genom det uppspärrade garnityret. Svetten börjar bryta fram från pannan, jag är smått svimfärdig. Dessutom börjar tandläkaren och sköterskan bli irriterade på mig (!) som de har mage att kalla "difficult patient." Stämningen är inte bra när jag ber att få prata med chefen. Är det någon hämnd på grund av tidigare kritiska artiklar om företaget? Då suckar sköterskan – uppenbarligen vann vid tåligare patienter än jag – och yttrar orden som ekar inom mig inför varje nytt tandläkarbesök:
"Det här är ingen spabehandling!"