Tänk, det är alltid två som knuffas ur bild

När centern hade partistämma i somras kom de tre övriga partiledarna i Allians för Sverige på uppmärksammat besök. Signalen var tydlig. Alliansen står samlad. De gästande partiledarna turades om att säga något vänligt om samarbetspartnern och de fick applåder från ombuden. Det var en välregisserad tillställning. Ett maktskifte kräver en väl samspelt borgerlighet.
Är det någon som funderat på varför inte språkröret Peter Eriksson eller vänsterpartisten Lars Ohly stått på scenen i Malmö vid s-kongressen? Svaret är enkelt. Det skulle inte bli mycket till applåder.
Svensk politik har idag två regeringsalternativ. Ett där samarbetet prisas och det man vill åstadkomma tillsammans förmedlas därför till väljarna. Sedan finns det sittande alternativet, det som inte vill kännas vid varandra. Där talar man aldrig om vad man vill tillsammans, där är det inte så enkelt att alla ska med.

När statsminister Göran Persson talar om nästa mandatperiod, vilket han ägnade viss tid åt i Malmö, låtsas han som om han är ensam på scenen. De där två bihangen, som han måste göra upp med för att sitta kvar, osynliggörs. Detta trots att regeringspolitiken som sedan ska föras måste vara ett resultat av en kohandel med vänstern och miljöpartiet.
I Göran Perssons tal till kongressen igår fanns mest självberöm. Det är ju kongress och han talar till de egna. Inte ens i visionerna om det gröna folkhemmet, lyckades han ens hänvisa till att man ens samarbetat med miljöpartiet.
I den egna propagandan har socialdemokraterna egen majoritet i riksdagen, där existerar inte stödpartierna. Verklighetens regeringsunderlag passar inte in. Med det sällskapet anser sig socialdemokraterna nämligen inte kunna vinna röster i de väljargrupper som avgör valet.

Till skillnad från Alliansen är det ingen som bekymrar sig om att informera väljarna om vad man vill åstadkomma tillsammans. Det blir därför inte ett ord, exempelvis, om hur den fortsatta skatteväxlingen i miljöpartiets regi ska ske och få för effekter. Statsministern talar hellre om att göra sig själv till ordförande för en kommission som ska avskaffa det svenska oljeberoendet.
Valrörelsepropagandan utgår från att väljarna inte ser att det står tre partier på podiet till vänster. Därför försöker socialdemokraterna att ställa sig så att de andra två alltid hamnar utanför bild.