Tappa inte bort katastroffonden

De stora ovädren kommer alltid att sätta djupa avtryck i samhället, oavsett hur pass väl förberett det är på det väderkaos som väntar. Vi kan med kraft och goda sakargument kräva färre luftledningar, vassare backup-system och välförberedda leverantörer för att skapa säkrare el- och telefonförbindelser. Det är ett sätt att skydda i ovädrets stund.
Men skogarna står där de står. Vattnet stiger där det stiger. I ovädrets spår kommer kostnaderna att skjuta i höjden. Den här gången, med stormen Per (eller är det Pär?), anses förberedelserna ha varit bättre än vid den förödande stormen Gudrun för två år sedan. Å andra sidan var Per inte alls av samma styrka. Naturkrafterna förstör trots detta stora värden. Regeringen undersöker, som det heter, möjligheterna att inrätta ett nationellt katastrofkonto för att hjälpa områden som drabbats särskilt hårt av oväder eller extrema väderförhållanden. Pengarna ska bli tillgängliga först vid verkligt stora katastrofsituationer, likt vid stormen Gudrun.

Den borgerliga alliansen har varit positivt inställd till en sådan lösning och förordade den i opposition men verkar nu sväva mer på målet. Socialdemokraternas Ulrica Messing meddelar samtidigt att hennes parti nu är för en katastroffond. Som minister var hon emot. Det svänger snabbt, men den här gången åt rätt håll. Som alltid är det en fråga om vem som ska stå för stålarna. Det ligger exempelvis inte i politikens intresse att minska försäkringsbolagens ansvar gentemot sina kunder. Men frågorna om vem som ska ta räkningen torde vara ett hinder som är som gjort för att ta sig förbi, om man verkligen intresserar sig för målet, som är snabbare insatser när det brådskar.
Gudrun visade hur sårbart samhället är i all dess moderna högteknologiska prakt inför naturens vrede. Mycket av vardagens nyttofunktioner är beroende av väloljad infrastruktur, som vägar, telefoner, internet och elektricitet. Problemen var uppenbara i stormens spår. Människor måste undsättas, kommunikationer och förbindelser återställas, vägar röjas, allt för att det moderna samhällets trygghetsfunktioner skulle kunna fungera igen.

Det ska alltid finnas rejäla och tydliga ansvarskedjor, egenansvaret inte att förglömma, i krisens stund. Men med en katastroffond kommer man åtminstone förbi diverse ekonomiska revirstrider när katastrofen och de verkligt stora kostnaderna är ett faktum. Det bör medföra kortare reaktionstider när det behövs som mest. Regeringens prioritering bör alltså vara: hur skulle det här kunna fungera?