Tid för mer än kaffe och läxläsning

Många gör enastående insatser för andra människor utan att få en enda krona i ersättning. Utan det frivilliga arbetet skulle samhället vara mycket fattigare. Det är många som har iakttagit och skrivit om det sociala kitt som uppstår mellan människor i samhällen med ett blomstrande föreningsliv och gemensamma ansvarsområden, och som gör att vi får en rikare demokrati. Ändå vill staten helst inte kännas vid den ideella sektorn. Det frivilliga arbetet ses snarare som en konkurrent än ett komplement till den offentliga sektorn.

Centerpartiet har nyligen presenterat en rapport med den anspråkslösa titeln Tid för kaffe, läxor och mänsklig värme. Den ger ett annat perspektiv på frågan hur vi ska klara, ja till och med öka kvaliteten i det framtida välfärdssamhället, utan att nödvändigtvis höja skatterna. I Sverige har vi en ganska tröttsam debatt mellan socialdemokraterna som vill socialisera och moderaterna som vill privatisera, medan centerpartiets vilja är att civilisera. Den tredje vägen går där privat, offentlig och ideell sektor samverkar.

Det är en modell som fungerar i många andra länder i Europa. Men i Sverige prövas sådana lösningar först när samhället har misslyckats. Ett sådant exempel är när dagisköerna växte över huvudena på politikerna på 80-talet, och föräldrarna tog saken i egna händer. De föräldrakooperativa dagisen blev billigare både för kommunerna och familjerna och tillförde en extra dimension i barnomsorgen. Men efter maxtaxans genomförande tycks de ekonomiska incitamenten ha försvunnit och föräldrarna har återigen dragit sig tillbaka.
Centerpartiet föreslår en nationell volontärskommitté som ska höja statusen och uppmärksamheten kring frivilliginsatser, liksom inventera hur dessa och de offentliga välfärdstjänsterna kan samverka bättre. Väntjänst, läxhjälp och socialt stöd till barnfamiljer är några exempel på samverkan. Att utreda avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer och en låg skattefri ersättning till volontärer är andra förslag.

Tyvärr gör rapporten ett ganska oförargligt intryck, utan att reflektera över maktförhållandena i samhället. Skrapar man på ytan handlar det inte om vad vi kan göra på en kafferast, utan vad staten ska göra och vad medborgaren ska göra. För att medborgarna ska återta ansvaret måste också resurser och befogenheter följa med. Visst är det bra om folk kan ha det lite trevligt tillsammans men till syvende och sist handlar det om makt.

Catharina Håkansson