Boendemiljön är rakt igenom ett uttryck för social ingenjörskonst. Tvåplanshus längs med långsidorna; enplanshus i vändzonen. Lekplatserna centralt placerade på grönytorna mellan gatorna; gator som just i mitt område fått sina namn efter fåglar.
På andra sidan fältet var fåglarna utbytta mot fornnordiska gudar.
För att formulera stor politik behöver politiker upptäcka små detaljer. När jag stod och iakttog mitt barndomsområde, lade jag märkte till något som antagligen har större politisk betydelse än vad jag, de som bor i husen, och politikerna som vill ha deras röster, har förstått.
När fågelgatorna, som området heter i folkmun, projekterades fick husen på ena sidan gatan mörkbruna fasader och husen på andra sidan mörkgröna. Färgerna var noga utvalda. Dels för att passa med villornas mörkgula tegel, dels för att passa med varandra.
Stadsplaneringens idéer kan inte påstås ha åldrats med värdighet. Mindre än fyrtio år senare råder färganarki. Några har målat fasaderna röda; några har målat fasaderna blå. Någon har till och med haft den sällsynt dåliga smaken att måla sin fasad gul.
Om ni frågar mig blir alla bostadsområden, projekterade för att vara enhetliga, ohyggligt fula när halva kvarteret går loss med varsin färgburk. Men i grund och botten handlar Martin Timell-effekten i medelklassens bastioner inte heller om färgval.
Den handlar om individens behov av att utrycka sin individualitet.
Samhällsdebattören Patrik Engellau har sammanfattat det svenska folkhemsbygget med sex bokstäver: WC, TV, PV. Det är en träffsäker analys över välfärdsstatens materiella drömmar. De flesta av oss är nöjda om vi har någonstans att borsta tänderna, en bil att skjutsa barnen med och pengar över till att besöka ett främmande land eller två.
Människan är förvånansvärt lättläst. I takt med att inkomsterna växer tenderar bubblorna i badkaret, tummen i teverummet och hästkrafterna under huven bli fler – men WC-, TV- och PV-drömmen är fortfarande samma. Paradoxalt nog blir folkhemsidealen som allra tydligast i befolkningsgrupper vilka gjort sitt bästa för att bryta sig loss.
Folkhemmets materiella strävan finns kvar och frodas. Däremot har dess uttryck förändrats. När min barndoms gator byggdes var höjden av lycka för en ung familj att hitta sin roll i ett sammanhang. När nya generationer i dag flyttar in i samma hus, är lyckan att kunna markera vad som råkar skilja just dem från deras granne.
Nostalgiska tillbakablickar brukar se folkhemmet som exempel för ett samhälle som var mindre statusdrivet, mer omhändertagande. Det är nonsens.
Folkhemmet utgör fortfarande grunden för medelklassens outtröttliga materiella hunger; folkhemmet är förklaringen till den nyrika girighet som får sitt utryck i gula husfasader. Per Albin är indirekt skyldig till varför Sveriges fågelbon verkar översköljas med hemma-span.
Vilket parti som blir den bästa förvaltaren av Folkhemmet 2.0 handlar alltså mindre om ideologi, och mer om vilka som inser att folkhemmet finns kvar i oss, inte runt oss.
Partiet som lyckas vara relevant i CV-samhället; utan att slentrianmässigt ta avstånd från TV- och PV-tillväxten. Partiet som inser att one-size-fits-all lösningar och tomt prat om verklighetens folk aldrig lär fungera i ett modernt, mångkulturellt samhälle; utan att idiotförklara dem som drömmer om trygghet och tradition.
Partiet som får hemmasnickarna på byggbjässarnas stormarknader att förstå sin egen sårbarhet; utan en fungerande sjukförsäkring. Eller enkelt uttryckt; partiet som är lite mer som Martin Timell.