Tiden efter beskedet blev ett vakuum
Elin Henriksens sambo Jonas kände ingen som drabbats av cancer. Han har svårt att sätta ord på vad han kände när beskedet om cancern kom. Bäst kan det nog beskrivas som maktlöshet och frustration över att inte kunna göra något.
Han vill egentligen inte prata om Elins sjukdom. Han har lagt det bakom sig och försökt gå vidare. Många av känslorna har han försökt förtränga. Men
Elins känslor blir även hans känslor, och därför kommer även han att få leva med minnena av sjukdomen.
Jonas beskriver tiden efter cancerbeskedet som ett stort vakuum. Han tog ledigt från jobbet för att kunna bearbeta känslorna. Även om man inte drabbas fysiskt, så drabbas man som anhörig ändå av sjukdomen.
Efter ett tag började Jonas söka information på internet. Allt som han kom över läste han. Han tog reda på alla fakta om sjukdomen. Han läste dagböcker och berättelser från andra drabbade, sådant som Elin inte orkade läsa själv. Allt tog han fram för att kunna svara på Elins frågor och hjälpa till med hennes funderingar.
Det är lättare att vara rationell och kunna ställa frågor till läkarna om man vet lite om sjukdomen och behandlingarna.
Jonas var med hela tiden. På undersökningar, vid operation och cellgiftsbehandlingar. På hemmaplan försökte han stötta och trösta. Balansen mellan att finnas till och ge utrymme var ibland svår.
När ens partner spyr och gråter om vartannat, då vet man inte riktigt vad man ska göra.
Det jobbigaste ögonblicket var vid operationen när Elin sövdes ner.
Då var jag tvungen att släppa taget och lita på läkarna.
Mitt i allt skulle livet gå vidare vid sidan om. Heltidsjobbet skulle skötas, sönerna skulle tas om hand. Familjen fick minst sagt ett annat liv under några år. Jonas hjälp blev informationen han sög åt sig.
För mig var det otroligt viktigt. Jag ville veta allt och jag sökte nog mycket tröst i just det. Och så stöttade vi varandra inom familjen. Det är nog det viktigaste.
Så jobbar vi med nyheter