Till dem som lagar själens trasiga fodral
En dag i september sysslade jag med vedkapning, när det plötsligt sprakade till i hjärnan. Det gjorde inte ont, men jag förstod ändå att något allvarligt hänt. Ett barnbarn fan mig snabbt, ringde larm och snart var ambulansen på plats och jag under vård. Stroke hette i Norrbotten schlage och var djupt ödesdigert.
I dag är vården utvecklad med både nya mediciner och skicklig rehabilitering. Den svåraste stunden för oss var nog när man vaknade och insåg omfattningen av den plötsliga krämpan.
Då kan alla gråta, även s k starka karlar, det är lätt att fångas av missmod nu.
Dessa människor i vitt och blått var fantastiska i sitt arbete med att tvätta oss, bädda o s v. Från ingen av oss sjuka hörde jag något klagomål på deras omsorg.
Chocktillståndet och mediciner samverkade så att skräckdrömmar förekom.
Efter en diskussion med sängkamraterna om privatisering av vården hade jag en förskräcklig mardröm. Jag drömde att jag övergetts för att min vårdtunga var för stor, därför lämnades jag ensam och utanför. När så sköterskan Anki dök upp blev jag tröstad och återkom till en bättre verklighet.
Ofta bortglömd är rehabiliteringen (ordagrant att göra skicklig). Den är så viktig för att återföra till ett vanligt liv. Så stapplar jag nu mellan två rör, barrar, och försöker gå rakt och rak. Den här återanpassningen hade jag ringa vetskap om, men den är skön för själ och kropp.
Nu avslutar jag berättelsen. Nyktra läsare kan finna stilen för sentimental, men stroke lämnar så djupa intryck på personligheten.
Till sist en hyllning om igen till dem som lagar själens trasiga fodral och plåstrar själen som är skral.
Sven Skogqvist
Så jobbar vi med nyheter