"F.n, här också!" kommer jag på mig själv att muttra. Räven ligger överkörd på E4 i södergående riktning efter Sillekrog. Synen är vämjelig. Men det är åtminstone lätt att konstatera att djuret slapp lida, om man säger så... Dessförinnan, utanför Södertälje, har jag sett en påkörd grävling ligga i en förvriden ställning på rygg. Man vill inte se, men nog dras blicken dit ändå. I höjd med Vagnhärad undviker jag dock effektivt att titta på katten som nu legat på vägen i minst en vecka.
Roadkill.
I sommar har jag om inte dagligen så i alla fall nästan sett trafikdödade djur på väg till eller från redaktionen. Det är allt från rådjur och hjortar till diverse fåglar. Under några dagar låg något som faktiskt liknande en säl (!) eller utter på vägrenen norrgående riktning nära Vagnhärad.
Det tycks inte finnas någon hejd på vägslakten. Jag känner olust. Någon form av ovärdighetskänsla inför det groteska. Ska vi verkligen behöva stå ut med detta? Vad innebär det för småbarn att få syn på överkörda djur med uppfläkta bukar?
Nå, vad göra åt det?
Att försöka förebygga trafikdöden genom mjukare gasfot, bättre uppmärksamhet, piggare huvud och djurpassagebyggen, samt sätta upp fler/bättre viltstängsel vore förstås önskvärt.
Minns även en amerikansk TV-serie där en kock åkte omkring och samlade in "roadkill" som diverse pungdjur. Därefter tillagades rubbet – med förvånansvärt bra resultat. Vem vet, kanske flamberad grävling vore något för våra krogar.
Har du själv något förslag?