Mona Sahlin har ägnat stor kraft åt att distansera Socialdemokraterna från epoken Göran Persson. Det har delvis fungerat. Men i det första valmanifest som Socialdemokraterna någonsin lagt fram i koalition med två andra partier, fanns bara ett dolt äss i rockärmen: den Perssonska maxtaxan.
Kan då lägre maxtaxa – om det finns ekonomiskt utrymme – vända vindarna för de rödgröna? Politiskt känns det lite väl retro. Till saken hör att inte ens maxtaxan 1998 var en väljarvinnare i sig. Men den stoppade väljarflykten tillräckligt för att Persson skulle behålla makten.
I övrigt var det få nyheter i det rödgröna manifestet. Fortfarande finns där luckor i politiken, sådant som det uppenbarligen inte gick att enas kring och väljarna får fortsätta att gissa vad det blir.
Intrycket är ett manifest framlagt i försvarsposition.
Sanningen att säga var Alliansens valmanifest inget under av politisk offensivlusta heller. Allianspaketet var format för att signalera ordning och reda. Centerpartiets och Folkpartiets reformiver hade tonats ned. Men därmed framstår också det rödgröna alternativet som mer riskfyllt och osäkert än regeringens.
Ändå har de rödgröna försökt få bukt med en del problem. Löftet om ett Rot-avdrag under hela mandatperioden, är en reträtt för att försöka stoppa förluster av LO-väljare som i grunden gillar jobbavdraget och arbetslinjen.
Infrastruktursatsningarna är ambitiösa på järnvägssidan, men lämnar mycket att önska i övrigt.
Miljöpartiet är den brygga de rödgröna har över mitten. Men MP:s medvind verkar inte stark som tidigare. Kanske har Maria Wetterstrand och Peter Eriksson underskattat hur många av de tänkta sympatisörerna i grunden är mer blågröna än rödgröna?
Och frågan är hur många maxtaxebetalande mittenväljare som tar en sänkt barnomsorgsavgift i utbyte mot högre skatt på lönen och risken för att allt fler ska tvingas betala statlig skatt?
Då har vi inte ens nämnt ”skatt på förmögna” och återinförd fastighetsskatt. Sådant är bara tillbaka till dåtiden.