Det är mänskligt att känna oro inför framtiden. Men alldeles för sällan ger vi uttryck för att alternativet är mycket värre. De som aldrig får möjligheten att tappa sitt hår och sina tänder måste tycka att vår kollektiva oförmåga att uppskatta livets alla stadier är svårbegriplig.
Därmed inte sagt att äldreomsorgen saknar problem. Reaktionerna på förra veckans reportage om Sune och Alice Gunnlev i Oxelösund har med all rätt varit starka. Makarna Gunnlev har varit tillsammans i 60 år. De har bott ihop under hela sina vuxna liv – men har inte rätten att bo i samma rum på Björntorps demensboende (SN 7/4).
Tills döden skiljer oss åt? Tills kommunen skiljer oss åt ligger närmare sanningen.
Tre av fyra kommuner kan inte garantera att äldre par, som önskar leva tillsammans livet ut, får göra så inom ramen för den kommunala äldreomsorgen. Kostnaden för att låta en frisk partner flytta in, för att stötta en sjuk äkta hälft, anses vara för hög.
Bedömningen skiftar dock mellan olika kommuner. Medan Oxelösund och Nyköping inte erbjuder parboende, intar Trosa och Gnesta en flexiblare attityd. För par i Sune och Alice Gunnlevs situation är valet av bostadsort alltså helt avgörande.
Gårdagens vallöfte ifrån Folkpartiet, att lagstifta om rätten till parboende inom äldreomsorgen, är därför välkommet. Den svenska välfärden bygger på prioriteringar. Möjligheten att låta äldre par bo tillsammans ska absolut prioriteras. Om parboendet bör skattefinansieras, eller om den friska partnern får betala viss inackordering, är en senare diskussion. I vilket fall som helst kunde FP:s och regeringens trovärdighet ha varit större.
När riksdagsledamoten Inger Davidsson (KD) önskade en uppdatering av socialtjänstlagen i höstas, möttes hon av en kompakt tystnad i från sina kollegor. Skillnaden mellan 2009 och 2010 är att vi har gått in i ett valår. Och Folkpartiet har visat sin opportunistiska fingertoppkänsla förut.
Det gör att Jan Björklunds jakt på väljare i vårdkorridorerna lämnar en besk eftersmak.