Tjejerna som lever för sin sport
Träning sex gånger i veckan och tävlingar nästan varje helg. Oxelösundstjejerna Brenda Njuki, Johanna Karlsson och Angelica Hilli-Andersson spenderar all sin fritid i tennishallar frivilligt.
Många skulle säga att ni tränade för mycket. Hur stor är pressen hemifrån?
Vi brukar skoja om det hemma, att jag ska tjäna pengar åt mina föräldrar, säger Angelica med ett skratt.
Jag brukar säga att jag ska betala mammas pension, säger Johanna med ett brett leende.
Både Brenda och Johanna ska snart fylla 12 år, Angelica är ett år äldre.
SN-sporten träffar den lite fnittriga trion i Ramdalens tennishall. Det är här Johanna och Angelica lägger ned minst 12 träningstimmar i veckan, Brenda 22.
Jag var tvungen att öka träningsmängden när jag kom med i landslaget, säger hon. Förra året tränade jag bara 17 timmar i veckan.
Hur lyckas du träna så mycket, frågar Johanna. Jag har försökt att träna mer men det går inte. Jag får inte ihop det.
Nej här i hallen är det alltid fullbokat, säger Angelica. Det är bara tidiga morgnar eller sena kvällar som gäller.
Brenda ler lite hemlighetsfullt. Det är nog de tidiga morgnarna som gäller och mer individuell konditionsträning.
Jag har hört att du till och med tränar mellan matcherna, stämmer det?
Inte om jag kört en tuff tresetare, men annars kan jag träna lite, säger hon med ett leende.
Yoga och de stora träningsbollarna är vad som gäller då.
Jag älskar att träna. Nästan mer än jag tycker om att tävla. Jag vet inte riktigt varför.
Klubbkompisen Angelica lutar mer åt att ha tävlingsbiten som favorit.
Hur det än är kan man bli lite trött på det här, säger hon retsamt och pekar på Brenda och Johanna. Vi spenderar så mycket tid tillsammans. Därför är det roligt att möta andra tennisspelare. Sådana som man aldrig mött tidigare.
Ja, men jag blir alltid pirrig. I ett tiebreak eller om det är sista setet, önskar jag ibland att jag var någon annanstans, säger Johanna.
Hur länge kan ni fortsätta satsa så här mycket tid på tennisen?
Just nu känns det som om jag skulle kunna hålla på tills jag är 64, säger Johanna muntert.
Tjejerna skrattar.
Så länge det är roligt, fyller Angelica på med.
Det är viktigt att koppla av mellan träningspassen. Annars funkar det inte, menar Brenda.
Alla vet att risken är stor inom tennisen, precis som i simning, att man slutar vid 15-års ålder.
Det ska bli kul att se vad man gör då, säger Johanna fundersamt.
Alla har en ledig dag i veckan. Den spenderar de så långt ifrån tennishallen som möjligt.
Jag simmar, säger Angelica. Det är bra att bygga upp konditionen och styrkan i axlarna.
Jag är med kompisar och i stallet, är Johannas svar.
Jag läser läxorna med kompisar, kommer det från Brenda.
Trots sina unga år är deras målmedvetenhet nästan lite skrämmande.
Johanna har redan börjat fundera hur hon ska skaffa sponsorer:
Det kostar så mycket att åka runt till alla tävlingar och mina föräldrar är inte rika på något sätt.
Ja, tänk bara på när man är tvingad att börja flyga till tävlingarna. Det kommer att kosta pengar, säger Angelica.
Brenda har redan nått ett av sina mål redan. Att ta en plats i landslaget. I slutet av februari åker hon till sin tredje tävling utomlands. Den här gången gäller det världens största juniortävling i Frankrike.
Den ska vara jättesvår, säger hon.
Mitt andra mål är att vara med på VM när jag är 1415 år.
Brenda har helt andra mål än vad jag har, säger Johanna. Mina mål är små.
Johanna har dock efter nästan ett års bortavaro en fotskada och ett brutet finger kommit tillbaka igen, så man kan säga att hon nått ett av sina mål.
Vad skulle ni göra om ni inte spelade tennis?
Gymnastik, nästan skriker Brenda. Och kanske kanot.
Gymnastik och hästar, säger Johanna.
Angelica har lite svårt att bestämma sig.
Jag tycker om alla sporter, men troligtvis innebandy eller simning.
Med en morbror som är finsk dubbelmästare så fanns det dock bara ett alternativ.
Så jobbar vi med nyheter