Jag log lite extra efter två av veckans jobb. När jag dagen efter mötte Peter Nordström slogs jag av vilken humanist den där tuffingen till vinnarskalle på isen är i rollen som hockeytränare. Jag minns "Lill-Kenta" Johanssons sköna stil och Lenny Erikssons fingertoppskänsla – men här har det tagit någon månad innan man har gillat hockeytränarens ledaregenskaper. Peter Nordström, som har tre VM-medaljer och fem SM-guld, sa saker som att han "ÄLSKAR när folk blir bättre, kan jag vara på isen i två timmar och hjälpa någon att bli bättre hockeyspelare så mår jag väldigt bra – ungefär samma känsla som om jag kan hjälpa en afghansk kille att komma in i samhället."
Kanske var det den ingrodda Munkforsdialekten som gjorde att det där lät så bra...men innan han kom ner till Nyköping hade han sovit tre timmar och börjat grubbla över hur de enskilda individerna kunde utvecklas vidare. Mm, jag är svag för sådan där hängivenhet.
Det var ett oväntat namn som dök upp i en glatt överraskande sportvecka när det bistra decembervädret inte är något glädjepiller.