Det finns få saker inom lagsport som berör mig lika mycket som en sann fanbärare.
Visserligen hade det varit kul att se Francesco Totti prova lyckan i Real Madrid. När den lille konservkungen Franco Sensi, som var ett med AS Roma på den tiden, satte priset på i storleksordningen två miljarder kronor så gjorde han Totti en sportslig otjänst. Men Sensi skapade en unik bandiera där kungen av Rom till sist lämnade över arvet till Daniele De Rossi.
Det var oerhört länge sedan jag fick liknande rysningar som när Totti slutade. På allsvensk nivå var det ändå sedan Roma kom till Parken i Norrköping – möjligen i närheten när Gianluca Vialli lossade en stenhård kanon ribba över på samma arena så jag höll på att få bollen i skallen långt uppe på Berget.
Men nu har det hänt och jag var inte ens på arenan.
Kennedy Bakircioglu gör i år sin sista säsong för Hammarby. Jag minns hur förhoppningsfull den trevlige Bajenikonen var efter cupmatchen här i Nyköping, men nu är det snart dags att fylla 38 år och han platsar bara väldigt sporadiskt och då mest på grund av sina frisparkar.
Det har varit lite sorgligt att minnas tillbaka på de första matcherna efter flytten till Bajen från Assyriska FF. Men i mötet med IFK Göteborg fick han så göra ett efterlängtat inhopp. Ja, alla fotbollsintresserade har sett scenerna med den magiska frisparken och hur han fångar ett dryckesglas och avskedsskålar med sina fans. Det var mer än välregisserat. Helt galet. Jag fick en sakral känsla.
Okej, att Kennedy tillbringade sina allra bästa år i klubbar som Twente och Ajax. Men han kom tillbaka och efter det där är det bara att bygga en staty av Södertäljekillen som har fått en unik relation med Bajenfansen. Mm, motivet från Blåvittmötet skulle gå hem utanför vattenhålen på Götgatan.