Vi bär alla på mindre smickrande egenskaper här i livet. Själv har jag en tendens att vara väldigt disträ mellan varven. Det är inget som har smugit sig på med åren – jag har förpestat min egen och andras tillvaro hela livet.
I jobbsammanhang lyckas jag i regel skärpa till mig. Där funkar det inte att slarva bort nycklar, låsa sig själv ute, eller lägga mobiltelefonen i kylskåpet. Desto värre blir det när jag inte jobbar. Det är som att all förvirring ackumuleras över arbetsdagen för att sedan få fritt spelrum under ledigheten.
Jag är fullt medveten om att det här inte är bra, framförallt inte för min sambo hemma i Stockholm som drabbas regelbundet. Jag glömmer vart jag parkerat bilen, laddar kaffebryggaren utan kaffe, eller dyker upp en halvtimme försent på stan för att det var mer intressant att fundera på, säg ostkaka, än att gå av vid rätt station i tunnelbanan.
Det finns såklart ett pris för det här. För det första är det (i längden) inte det minsta charmigt att vara disträ. För det andra förlorar man all form av trovärdighet i vissa givna situationer. Jag har exempelvis fått bära hundhuvud för borttappade saker trots att jag (tro det eller ej) varit oskyldig. Det får man i viss mån tugga i sig om man i nio fall av tio faktiskt är skyldig.
För er som är lika bedrövliga som jag finns det ändå viss hjälp att få – nämligen Tankspriddas riksförbund! Ta en titt på deras hemsida. Där finns det flera klandervärda exempel att låta sig avskräckas av. Någon tycks alltid vara värre än en själv. Det är ändå liten tröst. Tyvärr inte för våra anhöriga – men för oss andra.