Tommy Nilsson bäst med sina nya låtar

När Tommy Nilsson kommer in och börjar med att tände ett stearinljus förstår alla i publiken att de inte tagit miste. Ackompanjerad av en finkänslig gitarrist och av smäktande stråkar och piano från sin keyboardist startar han med sin stora 90-talshit Öppna din dörr.
Tommy verkar vara vid god vigör och stämbanden visar sig vara i utmärkt form.

Lite oväntat följs Öppna din dörr av en låt i 7/4-dels takt och Tommy uppmanar publiken att inte försöka dansa.
Mellansnacken kommer vidare under kvällen att präglas av just mycket humor. Bland annat i form av anekdoter om hans stora barnaskara och klagande över att han blivit en halvgubbe som envisas med att släppa en ny skiva trots att nya stora talanger som Darin tagit plats i det svenska scenljuset.
Några mindre kända låtar följer och det låter bra, musikerna kompar nästan försiktigt och körar riktigt snyggt. Tommy är avspänd och vandrar sakta runt på scenen och knäpper antingen med fingrarna eller klappar takten sporadiskt.
Dina färger var blå utlöser långa applåder och det märks att Tommy börjar bli ordentligt varm i kläderna. För att inte tala om rösten som är oerhört kraftfull och aldrig ens i närheten av att halka på tonerna.
En annan vind inleder en serie nya låtar och kvalitetshöjningen på låtmaterialet är märkbar.

Dom annars banala och inte minst övertydliga kärlekstexterna får nu en lite annan dimension och ett större engagemang blir både hör- och synbart i framförandet. Texterna ger intrycket av en större livserfarenhet och har i bästa fall ett allvar som berör.
När ett potpurri bestående av 80-talshitsen Maybe were about to fall in love, Allt som jag känner och En dag dyker upp så känns det i sammanhanget mest fjantigt.
I jämförelse med en ny starkare låt som Vi brann står dom sig väldigt slätt.
Sången och musicerandet förblir oklanderligt under kvällens lopp även om det blir lite mycket vindar, änglar och vägar man vandrat i längden.
Tyngdpunkten ligger onekligen på relationsrelaterade teorier, för att använda Tommy Nilssons egna ord.
Smörigt? Javisst. Men icke desto mindre väl framfört.

Tommy Nilsson bäst med sina nya låtar

Ett halvfullt Culturum sitter förväntansfullt och kikar på den av ett mjukt blått sken upplysta scenen. Två akustiska gitarrer, ett keyboard och ett mikrofonstativ skvallrar om att en konsert med en ganska lågmäld profil väntar.