Tore gillar lur och klur
Han luras inte så ofta. Men lurar det gillar han. Efter 43 år som televerkare har Tore Berglund ett gott öga till telefoner. Särskilt om de har haft en banbrytande roll i telefonerandets historia.
Det är ett trivsamt ljud som andas gamla tider. En tid då snörväxlarna fortfarande fanns, där telefonister såg till att koppla samtalen rätt.
Jag har monterat flera sådana växlar. Det var roligt att jobba på den tiden, man fick verkligen skapa något. Nuförtiden är det ju brått som fasiken med allt, säger Tore Berglund, och ruskar på huvudet.
Tre kobratelefoner står intill, som tre utropstecken på köksbordet. En röd, en blå och en vit. På 1950-talet storsäljare hos Ericsson, i dag åtråvärda objekt bland designälskare och samlare.
Plötsligt ser Tore, som bor på Ringvägen i Nyköping, smått lurig ut. Han håller upp en av kobrorna och visar hur den ser ut i botten. Och se, den har knappar! Inte fingerskiva, som de andra.
Det här är en prototyp, som ska tillverkas i en fabrik här i Nyköping. Den ska skapa jobb när vi får dubbelspår och alla stockholmare flyttar hit, säger han med allvarlig min.
Hmmm. Vet vår kommunledning om det?
Nä, det tror jag inte. Det blir en överraskning, säger Tore, med en klurig glimt i ögat.
Vi anar att hans avslöjande kan ha något med publiceringsdatumet att göra. Men riktigt säkra är vi inte. Ty hela Tores bostad är full av projekt. Här står skapandet i fokus, och kan vara allt från modellflygplan till intercomtelefon för 1100-kubikaren nere i garaget.
Jag gillar att bygga ihop grejor och se vad det kan bli av dem, säger han anspråkslöst, och nämner att 25 år som ljudtekniker på sörmlandsradion haft viss betydelse. Plus de 43 åren på televerket, förstås.
Men tillbaka till köksbordet. Här tronar också en femkilosklump av märket Dancall, en mobiltelefon från 1980-talets början.
Då fanns det bara stora, tunga batterier till mobiltelefonerna. Men det var ändå ett stort framsteg att ha en sådan med sig när man var ute på jobb. Då slapp man åka tillbaka till stationen för att testringa.
Den absoluta favoriten sitter dock på väggen. En bakelittelefon från 1950-talet med petmoj. Den hade Tore inkopplad ända tills för några år sedan, då han gick över till ett rent mobiltelefonabonnemang.
Den är mysig. När vi ringde på den kunde barnbarnen följa samtalet i den extra hörtelefonen. Jättebra när man pratade med till exempel deras pappa, minns Tore Berglund.
Petmojen, eller fingerskivan som den egentligen heter, får honom att minnas en kund som fick problem när den infördes:
Han klagade på att hans fingrar fastnade i skivan. Han hade inte förstått att man skulle snurra på den, utan hade försökt att trycka det hårdaste han kunde med fingrarna rakt in genom hålen...
Ny teknik har aldrig varit lätt. Inte ens då.
Så jobbar vi med nyheter