Tråkträning till insikt
Så kom äntligen juli och semestern. Jag började mitt ut-vilande. Som jag ansträngde mig för återhämta krafter!
Jag steg upp när jag vaknade av mig själv, utan klockor eller annat som pockade på. Dagen började med långglidande simtur innan frukost.
Frukosten intog jag sedan i sakta mak tuggade och tuggade. Vilade i timmar i skuggan. Vankade så småningom tillbaka ner till sjön. Ny simtur sakta fram och tillbaka. Vilade på bryggan. Gäspade och började fundera på intagande av föda. Åt. Tuggade och tuggade. Jag läste några böcker. Inte många för jag läste så sakta, så sakta att jag ofta somnade.
Tanken på hur underbart utvilad jag skulle bli fanns i bakgrunden som en behaglig följeslagare.
Efter tre härligt lata dagar började jag känna efter om någon liten kroppsdel möjligtvis kunde vara utvilad. Dock kunde jag inte peka på något märkbart. Jag insåg att jag nog behövde några dagar till av kuren ut-vilande. Därför fortsatte jag ytterligare en vecka med mitt loja schema enligt ovan. Som jag latade mig i solen! Eller i skuggan. Eller på bryggan. Eller på verandan ja, jag vilade så jag nästan tappade andan!
När två veckor gått började något infinna sig. Detta något kändes inte som utvila. Det var något annat som inte hade med ut att göra. Snarare in Känslan i min kropp var en förnimmelse av invilad behaglighet och jag började fundera i nya banor och tänkte så här:
Först kommer in. Sen kommer ut. Typ: Man kan inte ta ut pengar innan man satt in dem. Insättning kommer före uttag.
Man kan inte ge uttryck för sina känslor och upplevelser innan något gjort intryck. Intryck kommer före uttryck helt enkelt.
Man kan uppenbarligen heller inte bli utvilad innan man har blivit ordentligt invilad. Först vilar man in sig sedan kommer känslan av att man är utvilad. Tänk att det var så enkelt!
Denna sommar har jag alltså kommit till insikt. Jag sjunger tråkträningens lov och versen jag trallar på handlar om att vila-in-sig-pom-pom-potipom
Mervi Junger
Så jobbar vi med nyheter