Tränare på en talangfabrik
Simtränare, mentor, substitutpappa, husmor. Jens Fridorff kan sätta många namn på sitt yrke, men egentligen vill han bli mer som rektorn på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, Dumbledore.
Men det är inte här en bra simmare skapas utan utanför bassängen, enligt både Jens och den andra simtränaren på simgymnasiet Ulf Kaustinen.
Det är något som vi kommit fram till genom åren. Tänk dig Harry Potter-böckerna och hur det känns att komma till det internatet. Det känns hemtrevligt, och det är något som vi försöker skapa för våra elever också.
Och det är enkla saker som kan fixa den känslan enligt Fridorff. Inte trollkonster, jättelika middagsbord och engelska skinnfåtöljer framför en stor brasa.
Mat som kommer i tid, tvättmaskin, diskmaskin, rent och snyggt inne och en lägenhet som känns hemma. Mer behövs inte, säger Jens.
Jens flyttade till Nyköping 1990. Då var yrket klubbtränare i Nyköpings Simsällskap. Sex år senare flyttade han från staden till Ängelholm, eftersom det inte fanns något jobb kvar här, men återvände så småningom efter studier i Stockholm för att bli tränare vid gymnasiet 2002.
Behövs egentligen idrottsgymnasierna?
Bra fråga... När gymnasiet i Nyköping startade så fanns det redan tre stycken i Sverige, Klippan, som var äldst, Hallsberg och Älvsbyn. Sen dröjde det inte länge förrän alla tre slogs igen på grund av vikande anmälningssiffror. Nu är det
i stället en del storklubbar som tagit över ansvaret. De har allt från heltidsanställda tränare, sportchefer och så vidare. Tittar man på Malmö så omsätter de nog runt 40 miljoner per år. Men vi är ett annat alternativ. Vi snappar upp de ungdomar som inte har tillgång till någon av de här storklubbarna så visst fyller vi en funktion.
Hur många av era ungdomar blir till slut simstjärnor?
Den bästa är helt klart Maria Östling, som varit med både i VM och OS. Men vi har faktiskt kollat igenom de siffrorna. Av 72 simmare har 67 tagit examen, så det betyder att bara två procent hoppat av vilket inte är någon stor siffra med tanke på de svårigheter ungdomarna stöter på i en ny stad, med nya tränare och ingen markservice som de är vana vid. Och på det senaste svenska mästerskapet såg jag nio gamla elever som fortfarande höll på.
Simning är inte längre så populärt. Många börjar men orkar inte fullfölja eftersom träningspassen är så långa och tuffa. Vad ska man göra?
Det är färre som simmar i dag, ja, men de håller på längre. Medelåldern i svenska landslaget har också ökat. Tidigare slutade tjejerna vid 17 årsåldern, nu är den gränsen 2425 och det är liknande tendenser bland killarna också. Se bara Lars Frölander som tog EM-guld i helgen och han är 31 år.
Hajdräkt, heltäckande dräkt, rakade kroppar. Allt görs för att man som simmare ska slå rekord. Vad blir nästa idé?
Det kommer säkert att bli förändringar på textilsidan, precis som när de tog fram fleece och mikrofibrer. Men det lär bli lite småförändringar runtomkring bassängkanten också. Nu senast var det ju de där handtagen på startpallarna, som gör att man kan flytta fram tyngdvikten.
Du är både klubbtränare och tränare på simgymnasiet. Känns det inte som att det blir för mycket simning ibland?
Ibland, men mycket sällan, kan jag fundera, ska jag verkligen göra det här hela livet, men det är ju samtidigt så roligt. Militär kan jag ju inte bli, det finns ju ingen sådan längre i Sverige. Och lärare? Nej, då har jag inte den kontroll som jag har här. Jag har små grupper och jag kan mer direkt påverka hur resultatet blir.
Men Jens har gjort ett avsteg från de gamla rutinerna. Han är inte på plats vid bassängen vid varje morgonpass.
Vi delar på den sysslan Ulf och jag, säger han. Jag har nog gjort min beskärda del av tidiga morgnar. Jag var ju tidigare elitsimmare i Södertälje med elva pass i veckan.
Så jobbar vi med nyheter