Det är liksom omöjligt att upprätthålla intresset för explosioner, skrot, skräp och glassplitter. Hur gärna jag än vill. Manglingen pågår dessutom i drygt två och en halv timme.
Visst har den senaste Transformersfilmen sina förtjänster. 3D-effekterna är aggressivt snygga och oerhört effektfulla. Michael Bay går på i 180, från början till slut, och låter de töntigaste och mest utslitna repliker levereras som om världen aldrig har hört dem förut.
Men allra mest gillar jag den kittlande upptakten. När USA landar på månen 1969 görs nämligen en upptäckt.
Ett rymdskepp har kraschat på dess baksida och ger vissa livstecken ifrån sig. Detta tystas ner och visar sig vara en planerad attack av rymdrobotar.
Transformers 3 är dock mer av en krigsfilm än en science fiction-saga. Större delen av handlingen utspelas i nutid. De onda robotarna (Decepticons) försöker ta över jorden, som försvaras av goda robotar (Autobots) och filmseriens unge hjälte Sam Witwicky (Shia LaBeouf). Vid sin sida har han en ny flickvän (Rosie Huntington-Whiteley) som är jätteduktig på att pluta med läpparna.
De som har sett de tidigare två filmerna vet förstås att Transformers är 80-talsleksaker, som ser ut som bilar och transformeras till robotar.
Med andra ord en dröm för små pojkar. Vi vuxna får försöka hålla oss alerta och glädja oss åt skickliga och småroliga birollsskådisar.
Transformers – en dröm för små pojkar
Egentligen borde jag vara van. Amerikanska sommaractionrullar är nästan alltid påkostade, överlastade och för långa. Men som så många gånger förr är det svårt att värja sig – mot den stora mattheten.
Så jobbar vi med nyheter