Tre Nyköpingstjejer skjuter skarpt
Sara Remnerth, Maria Ståhl och Sara Nyberg är tre unga jätte-talanger, men har redan påfallande bra koll på hur man bäst tränar för att bli riktigt bra. De sysslar med en av de med nervpåfrestande OS-grenarna, luftgevär 10 meterstående.
Hon ligger över 390 numera och håller man sig kvar där är man definitivt med i diskussionen om en juniorlandslagsplats.
Men vill man skjuta stora mästerskap måste jag upp ett snäpp till. Förbundsledningen har sagt att man bör ligga på minst 394 för att komma ifråga. Och det är dit jag siktar, säger Remnerth utan att tveka.
Sedan har man förstås delmål som inte behöver vara resultatbundna, som att känna att man har full balans och känner sig helt säker på var skottet tar i tavlan när man trycker av.
Förbundet har medvetet skärpt kraven på kvalitet hos de skyttar som man ska skicka utomlands.
Nu senast skickade dom inte en enda tjej till junior-EM. Det är tufft, konstaterar Remnerth.
I sporter som skytte hävdar vissa att man bara kan härda nervhanteringen genom att först uppleva en högre nivå, som att gå från SM till EM.
Jag tycker att det är lite konstigt att man som junior inte får vara med för att lära, säger Maria Ståhl.
Det här är tre tjejer som vet vad de vill.
Jag sätter upp mål i etapper och vill nu så fort som möjligt upp på de andras nivå, säger Sara Nyberg.
Apropå brant uppåtgående resultatkurvor så ser det fruktansvärt bra ut för Maria Ståhl. En tjej som fortfarande går på högstadiet och skjuter 389 plus 102 på junior-SM där man får vara upp till 20 år är inget annat än en grym talang. Hon var totalt bara tre poäng efter vinnaren, Malin Gustavsson från Göteborgsklubben Kviberg.
Jag brukar kunna ta det ganska coolt även om det är lite större tävlingar. Bara få jobbet gjort liksom.
Bättre ju mera det gäller säger folk i klubben.
Var i en 40-skottserie är ni mest spända?
Allra första och sista skottet är klart värst, enar sig de båda Sarorna om.
Jag tycker att den tredje serien är svårast, säger Ståhl. Varför då?
I början kan det ofta flyta på medan man fortfarande inte är varken trött eller okoncentrerad. I den fjärde och sista serien vill man så mycket att man höjer koncentrationen igen. Nej, den tredje är klart svårast för mig, förklarar Maria.
När jag själv höll på med skytte tyckte jag att luftgevär var det klart tristaste, men det gör uppenbarligen inte ni?
Trist!? Nej! Korthållsskytte håller man till exempel bara på med för att man efter ett par gånger ska minnas hur roligt luftgevär är, säger Remnerth.
Känslan att kunna pressa sig själv för att hela tiden bli bättre utan chansartad yttre påverkan som vind gör luftgevär överlägset, säger Ståhl.
Exakt vad är då det roligaste med luftgevärsskytte?
Det finns inget som går upp mot at ha skjutit en bra luftgevärstävling. Man blir så nöjd med sig själv. Det kan hålla
i flera veckor, säger Nyberg och får snabbt nickande medhåll av de övriga.
Men blir det inte enformigt?
Nej då, när vi tränar i Nyköping kör vi hela tiden olika moment, som till exempel bara avfyringar. Då blir det aldrig så långtråkigt som om man bara skulle stå och mölja i två timmar, förklarar Ståhl och Nyberg.
I Strömsund kör vi mycket mental träning också. Vi är alltid flera som pushar på och hjälper varandra. Man kan gå till hallen när som helst och det finns någon som man kan träna med.
Tidigare lärde man ofta exakt ut hur man skulle stå och skjuta.
Värst var de i Ryssland där alla skulle stå så här, skrattar Remnerth och ställer sig extremt bredbent.
I Sverige fanns en modell.
Men nu är man helt inne på att det är fruktansvärt individuellt hur man ska stå.
Det handlar trots allt till 100 procent om att minst tangera tian som inte är större än punkten efter denna sista mening.
Så jobbar vi med nyheter