När bokhandlaren och privatspanaren Victor Legris stiger ur droskan på rue du Havre, utanför varuhuset Printemps, kan det låta så här: ”(Han) klev åt sidan vid en av alla de små blomster- och tidningskiosker som ökade i antal på boulevarderna och trängde fotgängarna mot uteserveringarna. (…) Här och där framhöll reklamaffischer Géraudel-tabletternas eller det ryska örtteet Homerianas förtjänster. Nyfikna människor samlades runt flygbladsutdelare och gatuförsäljare, så att jäktade förbipasserande tvingades ut i gatan med fara för livet.”
”Mysteriet på Père-Lachaise” är inte, som många andra spänningsromaner, fullmatad med överflödiga adjektiv och adverb. Här är det i stället substantiven som staplas på varandra i en nästan frenetisk detaljrikedom. Visst blir tidsskildringen imponerande fyllig, men närvarokänslan uppstår också delvis genom läsarens medskapande, och den faktorn får inte särskilt stort spelrum här.
Serien om Victor Legris inleddes med ”Mordet i Eiffeltornet” (på svenska 2010), där vi även fick lära känna Victors kompanjon, den reserverade japanen Kenji Mori, den ryska konstnären Tasja och den nyfikne alltiallon Joseph. Karaktärsteckningen är nästan som bortblåst i den nya boken, som förutsätter att läsaren och personerna redan är gamla bekanta. Också intrigen är blekare, mindre utstuderat dramatisk än i del ett.
Nu handlar det om Victors tidigare älskarinna som plötsligt försvinner när hon besöker sin makes grav på Père-Lachaise-kyrkogården. Ledtrådarna pekar åt alla håll: mot en gammal lumpsamlare med förföljelsemani, mot dubiösa andeskådare och mot småsparare som satsat och förlorat allt i samband med kanalbygget i Panama.
Boken har som sagt sina brister, men de charmiga franska tanterna bakom pseudonymen har i alla händelser hittat en alldeles egen nisch i trivseldeckarfacket och ett oslagbart sätt att göra reklam för sitt älskade Paris.
Med sina encyklopediska kunskaper och sin lite gammaldags omständliga berättarstil gläntar de på dörren till en förlorad värld som det är lätt att förälska sig i.
Trivsamt i Izners Parisdeckare
De flesta Paristurister har någon gång strosat längs Seines stränder och kikat in i bouquinisternas stånd, där antikvariatsböcker trängs med kartor, vykort och affischer, i många fall med motiv från tiden runt det förrförra sekelskiftet. Om man fick för sig att spränga ett sådant stånd i luften skulle resultatet, med lite tur, bli en bok av Claude Izner.
Så jobbar vi med nyheter