Trovärdigt och gripande

Otaliga är de tolkningar som gjorts, för att inte tala om alla översättningar. Någonting är det tydligen som fortfarande gör henne aktuell. Själv kan jag, trots sex års franskundervisning, hjälpligt nynna med i några låtar, men det är också allt. Ett starkt minne är dock när jag på tidigt nittiotal hamnade på Statsteatern och såg Helena Bergströms mycket fina gestaltning av den lilla fransyskans liv i föreställningen Piaf. Ett liv som mycket väl lämpar sig för teatern. Det innehåller det mesta som dramaturgiskt går hem, uppgång och fall, framgång och bakslag, död och passion.
Därför var det lite oväntat att just Anna Bromee skulle ta sig an Edith Piaf. Inte för att jag är överpåläst om hennes karriär, men jag får ändå bilden av att hennes CV innehåller lite mer show och glam.
Ambitionsnivån är hög. Att på en timma försöka berätta historien om Edith Piaf och dessutom få med musik och sång. Och resultatet blir faktiskt helt okej.
Det börjar dock lite trevande. Entrén från publiken fungerar hyggligt och Milord är ju en sång som lockar till handklapp. Det är själva berättandet som haltar en del. Det är svårt att veta om man hamnat i ett föredrag eller i en teaterföreställning. Att Piaf prostituerade sig en del för brödfödan i början av karriären bagatelliseras som att hon gillade män.
Men ju längre föreställningen håller på ju trovärdigare blir Bromees presentation av Piaf. När hon berättar om kärleksaffären med boxaren Marcel Cerdan är det riktigt gripande. Då fungerar till och med dialogerna med pianisten Lena Magnusson bra.
Jag kanske ska nämna något om sången också. Själva jämförelsen med Sparven själv är ointressant. Anna Bromee jobbar på ett eget uttryck. Hon är driven och sjunger med övertygelse och fraseringarna sitter fint där de ska. De flesta av de Piafska sånger man känner igen är med, men det får även plats lite mer udda material. Över lag fungerar sång och kompinstrument väl tillsammans, och i Lena Magnusson har Bromee en värdig sidekick. Ska man önska något så ska det vara att svärtan och allvaret i orden kom fram mer. Piaf är mer skitig ångest än skönsång.
En hommage till Piaf är precis lagom lång, drygt en timme. Om början tightas till en del så har ni som skaffat biljetter till söndagens föreställning på NK-villan i Nyköping mycket att se fram emot.
Ett stort plus vid fredagens show var också den ambitiösa och lyckade franska inramning som arrangören åstadkommit. Riktigt snyggt och genomtänkt.