Trygghet mot frihet i terrorhotets skugga

EEtt decennium som tragiskt nog inleddes med ett terrordåd höll också på att avslutas med ett. En 23-åring ska under julhelgen ha försökt att spränga ett plan mellan Amsterdam och Detroit, med hjälp av ett explosivt ämne han smugglat med sig ombord. Effekterna är omedelbara. Säkerhetsåtgärderna på flygplatserna intensifieras ytterligare, kontrollerna blir fler och om möjligt än mer noggranna.
Resenärerna anpassar sig. Inför hotet om att mördas tolererar man det mesta. Men utvecklingen där friheten säljs för trygghetens skull är i grund och botten en usel affär.
Redan dagens situation där en flaska vanligt mineralvatten i handbagaget måste kastas bort för att det har köpts på annan plats än i avgångshallen, är extrem. Friheten för individen begränsas steg för steg. I ett samhälle som terroristerna försöker förstöra – bland annat för dess stora mått av individuell frihet.
Samtidigt är det få, en dag som denna, som lär stå upp och säga att hotet från terrorismen är överdrivet. Lika lite som det sades efter elfte september, efter skobombaren, efter London-, Bali- eller Madrid-bomberna. Det är fullt förståeligt. Möjligen är det lättare att resonera lite bredare kring ämnet, eftersom attentatet misslyckades.
Terrortaktiken har en lång historia – och är ett verktyg som gör att några få med begränsade medel kan ställa till med stor skada för väldigt många. Lägg till fanatism – och du har en djävulsk kompott. Det öppna samhällets motdrag är kontroller och övervakning, som försvårar för terrorister. Men om uppgifterna om attentatsförsöket är korrekta var det varken massövervakning eller omfattande kontroller på flygplatsen som i slutänden förhindrade en katastrof. Det var ett rådigt ingripande av några enskilda passagerare.
Incidenten illustrerar att inte ens de hårdaste terrorlagar garanterar att avvärja varje enskilt försök till terrordåd. Den som långsiktigt vill minska hotet från terrorismen måste komma åt dess rötter. Förtrycket i världen måste minska. Finansiella nätverk som försörjer terrorgrupper måste avslöjas och raseras. Levnadsförhållandena för de allra mest utsatta i världen måste bli drägligare och friare. Men inte ens detta kommer tyvärr att förhindra enskilda vansinnesdåd.
Så länge hotet är påtagligt, står människor ut med mycket. Men allt har en gräns. Hur länge kan en oskyldig acceptera att betraktas som potentiellt skyldig bara för att han eller hon behöver göra en långväga resa?
I detta dilemma döljer sig svaret på vad vår vardagliga frihet är värd när den ställs mot vårt behov av trygghet.