Trygghet och vardagsliv för de yngsta

Bland säsongens småbarnsböcker finns både sådana som hamrar in trygghet och sådan som kittlar nyfikenheten. Till de förra hör Lena Arros och Sara Gimbergssons nya bok (den tredje) om Lycke och Lage, ”Ibland är det bra att det är vått”.
Om man bortser från det fula och lite svårlästa, anorektiska texttypsnittet är det en genomtänkt och välgjord bok som avväpnar och avdramatiserar ett potentiellt hot. Det blir blött ibland, men det blir aldrig farligt när Lycke och Lage ger sig ut och gör ”allt man kan göra när det regnar”.
Finast är utomhusbilderna, där nyanserna djupnar i regnet. Hela boken andas en sorts stillsamhet som fångar gråväderstämningens tillåtande tristess.
Systrarna Annika Thore och Maria Nilsson Thore står bakom en ny serie med aptitligt färgkoordinerade böcker om de allra vanligaste situationerna, övergångarna som ofta bereder mer problem för små människor än stora.
”Vira vaknar” är en tittutlek där en nyvaken Vira försvinner bakom olika föremål, ett sätt att illustrera att det kan ta en stund att komma ur sin kokong och vänja sig vid världen varje morgon.
”Sami somnar” är snäppet mer händelserik, och snäppet mer nytänkande, även om temat är ett av småbarnslitteraturens mest uttjatade. Precis som Alfons och många andra föregångare måste Sami ”bara” dricka och gosa och ha diverse tillbehör (här även cyklop) hos sig i sängen innan han till slut kan somna.
Det är kanske inte konstigt att små barn har svårt både att somna och vakna ibland, med tanke på den Kafkaliknande förvandling som drabbar Leni i Emma Adbåges ”Leni blir en bebis”.
Leni är normalt sett en självständig och högpresterande storasyster, men den här dagen kan hon varken gå eller klä på sig eller äta kanterna på smörgåsen. Det blir en prövning för Lenis pappa, och för Leni själv, som efterhand kommer på att det är ganska opraktiskt att vara bebis.
Emma Adbåge fyller sina bilder med tusen små, små igenkänningsdetaljer: smulor, utspridda leksaker och vilsna uddastrumpor. Det är Vardag med stort V, och ändå en alldeles särskild dag för Leni, som befinner sig i den magiska fas i livet när det egentligen inte finns något sådant som en vanlig dag.
Då är tillvaron betydligt mer välsorterad i Xavier Deneux ”Första fina ordboken”, en sorts utvidgad pekbok för något större barn (18 månader och uppåt enligt förlaget) som kanske har hunnit samla på sig så pass många ord att man kan prata lite med dem om bilderna.
De näpna kaninerna Max och Moa visar klädesplagg och köksredskap, men de får också ro på sjön och fara till rymden och demonstrera olika känslolägen (Max är busig och arg, Moa är ledsen och glad – den här boken utmärker sig inte direkt för sitt genustänkande).
”Första fina ordboken” är ett riktigt trygghetspiller med sin prydliga och lite gammaldags formgivning och sina ofelbart franska miljöer, kompletta med rosa toalettpapper i badrummet och åsnor på bondgården.
Deneux landsman, konstnären Hervé Tullet, går åt rakt motsatt håll i ”En bok”, en läsövning som bygger helt på medskapandekonceptet. Allt börjar med en prick, en glad gul ”on-knapp” som sedan förökar sig eller förflyttar sig eller ändrar färg och storlek allteftersom den som läser följer uppmaningar och ”gör” olika saker med prickarna.
Hervé Tullet har tidigare gjort flera andra böcker enligt samma filosofi, inklusive sådana där barnen själva ska måla färdigt bilder. ”En bok” är en uppvisning i elegant minimalism och en kaxig hyllning till barnets tankekraft och ”kan själv”-känsla.