Trygghetsbehov föder otrygghet

Vad händer i samhället när det är viktigare att skyddas än att diskutera vem eller vad som vi ska skyddas mot? Alliansregeringen meddelade på en presskonferens tidigare i veckan att man uppfyller vallöftet om 20 000 poliser. Fler poliser är inte fel. Bara genom sin blotta närvaro kan polisen skapa lugn och ro i brottsutsatta områden.

Övrigt2009-09-12 05:00

 Om inte närvaron strävar efter att skapa en ömsesidig respekt mellan boende och myndigheter förloras däremot meningen. Batonger i sig är inte en garant för att brotten minskar. På samma sätt är regeringens planerade civilkuragelagstiftning inte en garant för att vi får ett medmänskligare, mer etiskt samhälle.

Arkitekterna bakom civilkuragelagen är Kristdemokraterna – som är i desperat behov av symbolfrågor. Göran Hägglund ska inte sågas för att han tror på sin idé. Kristdemokraterna är sannolikt ärliga i sitt uppsåt. Samtidigt vet Hägglund att en civilkuragelagstiftning vore omöjlig att kontrollera. Det spelar ingen roll om Sverige har 20 000 eller 200 000 poliser. Polisen får aldrig resurser nog att prioritera överträdelser mot en sådan lag.
Bristande resurser är trots det inte civilkuragelagstiftningens största problem. Visst önskar vi att någon ropar på hjälp, eller i bästa fall ingriper, om vi själv blir utsatta för en brottslig handling. Men beslutet att ingripa kan aldrig tas av politiker som har ett behov av symbolfrågor. Beslutet fattas av dig och mig, där och då.

Civilkuragelagen riskerar dessutom legitimera en ny form av medborgargarden. Vad du och jag inte har mod att göra ensamma kanske vi har mod att göra tillsammans när vi får lagen på vår sida? Vem som helst vill väl hålla ordning och reda i sina kvarter?
Ändå är det aldrig i våra mest brottsutsatta områden som högst murar byggs, det aldrig i våra mest brottsutsatta områden som flest larm installeras. Det är aldrig därifrån ropen efter fler poliser, eller mer civilkurage, kommer. Boende i brottsutsatta områden brukar snarare betona vikten av relationsbyggande.
En civilkuragelagstiftning som bygger på vår tilltagande rädsla att utsättas för brott leder därför inte till ett tryggare samhälle. Rädslan leder till ett samhälle med fler stängda bostadsområden, mer segregation. Isolering blir en affärsidé bland andra.
Det finns ingen trygghet i en sådan utveckling. Bara otrygghet.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om