Visserligen är det positivt att höra särintressen som inte kräver ökade resurser. Och visst är det sant att mycket pengar hade kunnat sparas genom att smidigare knyta ihop utbildning med arbete och se över vårdens rutiner.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att sjukvårdens kostnader kommer att stiga kraftigt de kommande decennierna i takt med att de äldre blir allt fler. Då krävs inte enbart en diskussion om vårdens effektivitet.
Det kommer krävas tuffa prioriteringar.
Tyvärr pågår vårddebatten idag som om det inte fanns något långsiktigt finansieringsproblem. Alliansregeringen har infört en kömiljard till de landsting som erbjuder sina patienter korta väntetider, Kristdemokraterna vill införa en ”akutgaranti” som innebär att ingen ska behöva vänta mer än fyra timmar på akuten. Välvilliga idéer som i ett pressat ekonomiskt läge omöjliggör vettiga prioriteringar.
Långa väntetider uppstår inte av en slump, utan är ett resultat av att brådskande sjukdomsfall går före patienter med ett, i sammanhanget, hyfsat gott hälsoläge. Kömiljarder och akutgarantier gynnar i första hand de som är tillräckligt friska för att klara sig utan vård och dirigerar bort resurser från de riktigt sjuka.
Långa väntetider kan i vissa fall vara berättigade. Vid livshotande och komplicerade olyckor binds mycket personal upp. Under sådana omständigheter får vi andra stå ut med längre köer på akutmottagningen.
Politikens uppgift borde i första hand inte vara att stifta lagar om korta köer utan att möjliggöra snabb behandling. Tyvärr ställs allt hårdare krav på sjukhusen. Många enklare uppgifter som tidigare kunde skötas av erfarna undersköterskor måste enligt socialstyrelsens föreskrifter idag utföras av sjuksköterskor. Därmed ökar personalens belastning samtidigt som vårdens effektivitet sjunker.
Patientsäkerhet handlar inte enbart om att behandling ska ges av så utbildad personal som möjligt, utan också om att få vård inom rimlig tid. En avvägning mellan dessa görs sällan, helhetsperspektivet saknas.
Därmed försämras vårdens kvalité.