Turbulens i Iran

!Iran är långt ifrån en atombomb, säger chefen för FN:s atomenergiorgan och fredspristagaren Mohammed El Baradei. Samtidigt pågår febril diplomati för att säkerställa att Iran inte ska kunna bli en kärnvapenmakt. IAEA:s uppdrag är tveeggat, att förhindra spridning av kärnvapen och att samtidigt missionera för kärnkraft globalt. Samtidigt som det ligger i IAEA:s intresse att Iran använder sig av kärnkraft, har man ett uppdrag som säger att Iran inte bör ha möjlighet att bli en kärnvapenmakt.
Det finns goda skäl till oro. Den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads uttalade antisemitism, Förintelse-förnekande och tal om att radera Israel från kartan blir något helt annat om han har fingret på avskjutningsknappen och kan lägga stora olje- och gaspengar på att sponsra terrorverksamhet i regionen.
Det finns samtidigt skäl till att känna visst hopp. Att Iran i IAEA:s ögon är en bra bit från kärnvapenkapacitet är ett skäl, det andra är att den iranska pressen inte bara kritiserar väst i kärnenergikonflikten utan även börjar rikta kritik mot Irans diplomatiska valhänthet. Trumfkortet för den iranske presidenten har hittills varit att han har kunnat framställa det som om omvärlden (och då främst USA och Israel) vill förneka Iran rätten att framställa kärnenergi, vilken så många andra länder inom IAEA använder sig av utan att drabbas av sanktioner.

Att den inhemska oppositionen nu får utrymme i frågan, ger ett hopp om att allt vapenskrammel och hårda ordväxlingar trots allt ska kunna leda fram till en fredlig och konstruktiv lösning, som minskar den regionala hotbilden. Om det inhemska stödet för presidenten svajar, bör det skapa ett större förhandlingsutrymme för FN, EU, USA och Ryssland att inom IAEA:s ramar låta Iran få tillgång till kärnenergi (om den behövs), men utan direkta möjligheter att detta snabbt övergår i ett vapenprogram. Kanske krävs det när allt kommer till kritan först ett presidentskifte i såväl Iran som i USA.