På måndag kväll ska Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ta över som majoritet på fullmäktige. Förspelet har varit allt annat än lyckat.
Till stor del handlar det om den turbulens som skakar Miljöpartiet efter gruppledaren Mikael Clemens avhopp. Det är ingen tvekan om att han verkar ha varit en viktig stabiliserande och fokuserande kraft. Personligen tycker jag också han har gett ett gott intryck som politiker.
Mikael Clemens vill inte lägga ut texten om orsakerna bakom den raska nedtrappningen av sitt engagemang inom partiet. Det som är personligt behöver inte vara offentligt. Men han skriver på sin blogg att: ”Man kan inte vare ense om allt med alla och det är inte någon katastrof att inte alla tycker som man gör själv.”
Så är det. Men det blev mer turbulent än någon kunde ana.
Avhoppet kommer förstås i en väldigt känslig tid, med en ny majoritetsbildning. Det är första gången som Miljöpartiet går in i ett organiserat samarbete där man är med och styr. Tidigare har partiet haft en fristående oppositionell roll, oavsett majoritet.
Det är mycket nytt på en gång – och om vi tolkar de signaler som har sipprat ut från partiet, så verkar man ingalunda ha varit överens om tagen.
Kerstin Landin (MP) säger bland annat att det har funnits frågor bland medlemmarna kring ”vår satsning på tre personer i kommunens nämnder” (SN 4/11). Detta är föga förvånande. I valrörelsen lovade Miljöpartiet att inte öka politikerkostnaderna. Efter valet gjorde man just det. En central del av överenskommelsen med S och V utgör en utbyggnad av antalet arvoderade majoritetsposter, där de nya är tänkta att gå främst till MP.
Det är klart att det krockar. Visar det sig dessutom att man inte har varit ense inom partiet om valet av sida i lokalpolitiken, ja då kan krisgruppen få fullt upp.