Två är sällskap, tre är trängsel

I förspelet till språkrörsbytet har vi sett hur Gustav Fridolin har sagt en sak på ena stället och en annan på nästa. Han har vinglat åt höger och åt vänster, sannolikt fullt medvetet. Han hårdsäljer in ett parti som vill vara en given förhandlingspart. Hittills har Miljöpartiet också varit en attraktiv sådan, men det lär förändras.
Partiets bärande pelare är det fortfarande det miljöengagerade och tillväxtkritiska. Bilhat och bussvurm trängs med köttmotstånd och komposteringslusta. Tillväxtkritiken kan ersättas av en mer aptitlig livsstilsindividualism, men förbudsivern på kongressen skvallrar om svårigheterna.
I övrigt har Miljöpartiet få bärande bindningar. Det går att säga ja till förmögenhetsskatt ena dagen och sedan förkasta samma tanke dagen därpå utan att väljarna tappar kaffekoppen av överraskning.
När Folkpartiets Lars Leijonborg samlade ett mittenalternativ efter valet 2002 var det inte Miljöpartiet som uppfattades som ett hinder. Det var Centerpartiet som till slut fimpade idén med en mittenminoritet i Rosenbad. Några kallade det rädsla för konkurrens, andra som Centerpartisterna själva hänvisade till risken för kaos inom EU- och utrikespolitiken.
Språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand sägs inte alls ha varit besvärliga att ha förhandla med. De var mest sugna på inflytande. Resten var sekundärt. Miljöpartiet är pragmatiker när det kommer till makt.
I den politiska cirkusen sätter de stora partierna de breda avtrycken. Moderaterna och Socialdemokraterna är elefanterna i manegen. Miljöpartiet har hittills varit en pigg ponny som får varma applåder där den skuttar fram under elefanternas magar.
När de nya språkrören kaxigt säger att målet är ett stöd på 20 procent talar de också om en framtida föreställning där partiet måste offra smidighet för storlek. Mer makt betyder mer motstånd, vacklande vänskaper, fler fiender.
Hittills har Miljöpartiet tagit utrymme på Socialdemokraternas och - i viss mån - Folkpartiets och Centerpartiets bekostnad. Men språkrörens varma vänskap med Sahlin har ersatts av fejkade flin med Juholt. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vill ha konkurrens i täten. Välviljan finns bara där så länge Miljöpartiet ur ett maktperspektiv är en ponny, inte en kamouflerad elefant.