Göran Hägglund motiverar det med att han är ”för valfrihet för enskilda, men inte nödvändigtvis för kommunpolitiker” (SvD 13/8) när han vill tvinga alla kommuner att erbjuda vårdnadsbidrag. Lars Ohly förklarar inte alls varför han vill köra över de kommunpolitiker och barnomsorgsansvariga som är engagerade i att skapa en bra förskola på hemmaplan (AB 13/8).
Men vad är det som säger att just fem barn per förskolelärare är bra medan sex barn per förskolelärare är förkastligt? Vissa barngrupper har behov av fler vuxna än en på fem, andra klarar sig med något färre. Lagar är sällan smidiga och flexibla. Det avgörande är att varje barngrupp har rätt resurser – kompetens, lokaler, utomhusytor och så vidare – för att garantera en bra förskola.
Gärna riktlinjer och ambitioner, men lagtvång riskerar att skapa andra problem och oönskade bieffekter. Använd i stället en kraft som är starkare än Ohlys tvångslagar. Den stadigt ökande valfriheten är ett utmärkt verktyg att använda sig av.
Låt föräldrar välja bort förskolor med för stora barngrupper eller för låg kvalitet. Enheter som väljs bort kommer antingen att förändras eller försvinna.
För Göran Hägglunds del är obegripligt att först bedriva valrörelse där man är starkt kritisk till att folk får bestämma för lite och att staten bestämmer för mycket – för att i nästa andetag kräva tvingande lagstiftning om vårdnadsbidrag.
Vad är det för fel på att kommuner får bestämma om de vill erbjuda vårdnadsbidrag eller inte? Det gör politiska skillnader tydliga.
Röstar man på de rödgröna så är det oftast inte en röst på mer valfrihet. Den som vill ha mer att säga till om själv får rösta på Alliansen.