Tyst konst på Sjöhästen
Det handlar mindre om ljuv musik än om sval, andaktsfull harmoni. Det här är den första tysta utställning jag har besökt. En märklig känsla.
Trots de väsenskilda uttrycken verkar de två konstnärerna självklara tillsammans. Till en del beror det kanske på den besläktade färgskalan, Britt-Marie Oskarssons stramt grå-svarta mot Björn Öhlanders mörkblå. Gemensamt för dem båda är de effektfulla röda accenterna.
Att Björn Öhlanders kristna tro avspeglar sig i skåpen är kanske inte så konstigt. Ett av dem, en sinnrik konstruktion med pulpettak, endast sex centimeter brett men hela 40 centimeter djupt, gömmer till och med ett kors.
Desto egendomligare då, att den sakrala atmosfären smittar av sig på Britt-Marie Oskarssons glada balflickor i röda klänningar. I hennes formvärld ingår förutom de långsmala figurerna även hundar, stolar, bord, bilar och blommor. Alltsammans är naivt och förenklat, till symboler. Eller hällristningar. Det är glada bilder. Att de är så tilltalande hänger nog ihop med konstnärinnans sinne för bildkomposition.
Björn Öhlanders strama och återhållsamma skåp överraskar med närapå omöjliga dimensioner. Två skåp är över två meter höga men knappt två decimeter breda.
Ett annat är försett med vingar, som på de äldsta flygmaskinerna. Ett par dörrar leder tankarna till ett vikt kuvert.
Många av dem står på glänt vilket självklart förhöjer spänningen.
Hela utställningen är ett konstverk!
Så jobbar vi med nyheter