Det är på caféer som Kristoffer Kviberg ofta får uppslag till sina kåserier.
– Jag brukar sitta och tjuvlyssna lite, snappa upp en meningsväxling och spinna vidare på den. För det är caféer bra, eller bussen, eller tågstationer.
Kåserierna, som publicerats i Göteborgs-Posten, har nu samlats i två böcker och getts ut på tidningens förlag.
– Jag är jätteglad att jag fått ge ut dem. Det har alltid varit ett livsmål att ge ut en bok. Men jag vet inte om jag tycker jag är en författare, det känns lite storslaget kanske...
Kristoffer är från början från Göteborg, men är sedan tre år tillbaka Tystbergabo, med stort engagemang för bygden.
– Det har blivit så att jag gör många olika saker, och det är väldigt roligt. Mitt huvudsakliga jobb är ju som speciallärare på Nyköpings högstadium, men så har jag kåserierna på Göteborgs-Posten och är aktiv för Tystberga GIF. Och så är jag Tystbergakorre för Östra Sörmlands Posten.
Vad säger eleverna om dina kåserier?
– Inte så mycket, Göteborgs-Posten är inte något de läser så ofta. Ibland blir kollegor misstänksamma och undrar om jag kommer skriva om dem, men det gör jag i princip aldrig.
Efter några års ströpluggande efter gymnasiet kände Kristoffer att det var dags att utbilda sig till ett yrke, och valet föll på journalistutbildningen, lite av en slump.
– Det var en lagom lång utbildning, och så var det något jag gjorde för att utmana mig själv. Under min uppväxt var jag blyg och försiktig, och att bli journalist var väldigt utvecklande. Jag fick in foten som praktikant på GP, på Världens gång-sidan, som liknar DN:s Namn och nytt. Där fick jag skriva kåserier.
Men med neddragningar i branschen och ett gäng år i vikariesvängen tröttnade Kristoffer.
– Jag började vicka inom skolan, och det blev med tiden fler skolvick och färre journalistvick.
Kåserierna har han levererat varannan vecka i tio år, och det fortsatte även sedan familjen flyttade från Göteborg till Tystberga.
– Min sambo är härifrån och längtade hem. Här finns massa kusiner för barnen att leka med.
Och när Kristoffer inte får uppslag på caféer är det just barnen och vardagslivet han skriver om.
– Det är saker barnen säger och gör. Hittills tycker de att det är roligt när jag skriver om dem. Jag tror inte de tar skada av mina lustigheter.
Boken smögs ut under december, finns att köpa på nätet, och kommer att ges som e-bok till alla GP:s prenumeranter.
– Själv har jag mest fått respons från nära och kära, och det har aldrig varit något mål att nå en bred allmänhet. Jag ville mest göra det här för mig själv, och jag är väldigt stolt över dem.