UD:s hierarki ställsi ett besvärande ljus
Regeln att kalla in en beredskapsgrupp vid kriser förklarade Thöresson vara så föråldrad att traditionen avskaffat den. Och det lät onekligen märkligt när han i ena läget förklarade att bristen på närvarande chefer inte borde ha varit ett problem, men i ett annat andetag beklagade att det inte fanns någon som kunde agera som samordnande och övergripande.
Bilden av snårskogen UD uppenbarar sig.
Denna hierarkiska stelbenthet skulle även kunna förklara varför så få invändande röster restes internt. Dåvarande ambassadören i Thailand, Jonas Hafström förklarade exempelvis att han utgått ifrån att UD i Stockholm hade förstått den information han hade förmedlat, det kom ju inga följdfrågor.
Intrycket av att UD främst ser sig som ett organ för diplomatiska kontakter med andra länders diplomater, är starkt. Om man betraktar det som skett och de beslut som tagits ur detta perspektiv blir trögheten i krishanteringen möjlig att förklara, om än inte möjlig att urskulda. Det skulle också ge någon form av inblick i varför två höga chefer valde att stanna kvar i fritidshuset så länge som möjligt, i stället för att åka in till arbetsplatsen.
Att bistå svenska medborgare i utlandet skulle alltså inte normalt sett vara en prioriterad UD-verksamhet, krisläget utgjorde ett stort undantag. Just detta borde utgöra ett hett samtalsämne när man analyserar vad som bör betraktas som myndighetens kärnverksamhet.
KU-förhören kommer i slutändan att handla om ministrarnas ansvar. Men den medföljande kritiken mot UD kommer sannolikt att bli mycket hård, precis som i Flodvågskommissionens rapport. Inte minst eftersom det verkar vara på UD som så mycket gick så fel så tidigt.
Så jobbar vi med nyheter